Höst.

Återigen kommer hösten och alla vackra färger. Jag älskar hösten, liksom våren. Kanske är det därför jag glömmer bort år efter år att jag lider av höst depression? Samma sak händer varje gång det blir ny årstid. Men jag lyckas ändå inte sätta fingret på varför. Åtminstone inte i tid.
Bortser man från mitt psyke så älskar jag hösten. Snart nog kommer måendet nog i kapp också.

Long time, no update.

Vistelsen här går sakta men säkert mot sitt slut. Inte för att de inte vill betala mer, utan för att jag börjar bli klar. Ska snart flytta till första, och för mig sista, utslussnings, i brist på bättre ord, möjligheten. Medicineringen är så gott som klar. Ska kanske göra en trauma bearbetning, som jag inte tyckte jag behövde. Men kom på att det finns nåt i ett område som kan vara bra att försöka jobba med. Vi måste först lista ut hur. Eller om det ens går. Nej, nu ska jag sova. Tjipp tjipp!

Lätt irritation.

Ibland känns det som om folk tar mig för nåt jag inte är. Eller i.a.f. överdriver det jag kanske är till den grad att jag inte längre kan hålla med. Just nu syftar jag på att personalen här verkar tycka att jag är stark. Vilket säkerligen stämmer i mångt och mycket. Men långt ifrån jämt. Jag är svag ibland. Orkar inte alltid stå för vad jag står för, och minst av allt kämpa för mig själv. Av någon anledning är det så mycket lättare att höja rösten när det gäller nån annan. Så återigen finner jag att jag känner mig förminskad. Av en sådan absurd anledning som att de verkar tro för mycket om mig. Åtminstone känns det så. Än en gång finner jag mig själv se till den feges utväg, men inte helt fullhjärtat, och som alla vet så lyckas man aldrig (även om man borde skriva sällan)då. Tveksamt om jag ens försöker. Men mina ihärdliga påpekelser om att det inte känns stabilt längre, om att jag dalar, om att det inte funkar länge till. Har en tendens att inte tas på för stort allvar. Det irriterar nåt fruktansvärt. Jag förstår att det finns många här som mår dåligt och som antagligen säger just det, flera om dagen, men det finns väl för guds skull en anledning. När det går två veckor, och jag knappt kan ta mig ur sängen för att gå på toa. Då borde nåt göras. Sen att jag plötsligt får energi igen betyder inte på långa vägar att problemet är löst. Även om jag själv faktiskt mår bättre, så är det i stunder. Jag vet att jag kommit långt, men hör väl när jag säger att jag kommit såpass långt att jag själv vet när det snart brister.

Identitetskris?

Jag har börjat må dåligt över att jag mår bra. Det låter väldigt underligt, till och med i mina egna öron. Men det faktum att jag ibland mår jättedåligt, men trotts det inte vill dö. Förvirrar mig. Mest av allt chockar det mig, för det tyder nog på att jag identifierade mig mer med mitt mående än vad jag har velat erkänna. Delvis för andra, men mest för mig själv. Det är i och för sig inte så konstigt, efter så många år av den här skiten. Men det känns nästan lite skamfullt. Det är ju det här jag har kämpat för i alla år. Nåväl. Detta är väll också en fas som kommer gå förbi. Jag väljer att tro det, jag tror det. Det är så.

Blir ibland rädd för att förlora det jag inte har.

Sitter och tänker på vänner från förr. Jag är helt klart en mycket nostalgisk människa. Vill egentligen höra av mig till dem. Men det känns inte riktigt som ett alternativ. Främst tänker jag på L. Men jag vågar inte. Jag pallar inte ett till avslag. Hemskt men sant. Hon vågar dessutom vägr Facebook och andra behändiga sätt att se hur landet ligger. Måste försöka våga skicka iväg ett sms snart. Se om hon är beredd att ta in mig i sitt liv igen. Jag hoppas. För jag är halv utan henne. Det har alltid varit så. Hon har alltid kompliterat mig på ett fantastiskt sätt. Sist vi sågs presenterade hon E som sin bästa vän för någon. Det gjorde ont... Jag vet att vi knappt ses längre, men fan det skar köttsår i min själ.

Faller.

Det är inte lätt att erkänna, varken för mig själv eller för andra. Men jag faller. Har blivit av med lite mer ork för var dag som går. Inte orkat fokusera på behandlingen, knappt ens orkat kliva ur sängen. Känns som om jag närmar mig apati. Försöker pyssla bort det. Funkar hyfsat. Men, nä.
Om jag inte vore här, hade jag sökt. Även nu känner jag ett behov av det. Men är rädd för att nekas. Oerhört rädd för att nekas hjälp..
Jag vet inte riktigt vad jag vill längre.
Men måste gå upp i tid imorgon, vill säga tidigt. Försöka lösa det här.. :/

Fan då.

Ibland gör små saker ont. Inget ond baktanke, men smärtar likförbannat.

konstigaste nyheten jag fått i mitt liv.

Idag ringde D. En vän sen många år tillbaka, vi har tyvärr tappat kontakten en del i vårt sökande efter oss själva. Han ringde och undrade hur det var med mig. Vi skrattade och hade trevligt och var båda glada över den andres framgångar med att besegra vissa sidor hos sig själv. Samtalet kom in på J. J som jag trott varit dör i i alla fall ett år nu. Men tydligen inte. D hade pratat med Js bror så sent som för ett halvår sen. Han mår bra, inte bara lever han, han mår dessutom bra. Jag visste varken ut eller in. Hur fan ska man reagera? Jag reagerade med total chock. Tog en rätt lång stund innan jag kom på mig själv med att tänka att "Hallå, det här är goda nyheter, BLI GLAD!". Sen blev jag lättad utav bara fan. Mina chanser till att träffa honom blir kanske inte markant mycket större. Men visst fan växer dem. Fan vad jag saknar hans sällskap. Nu har han tydligen lyckats med det omöjliga, kommit tillbaka från döden. Likförbannat kan man inte ringa, hoppa på ett tåg, buss, flyg eller bil och åka hem till han knacka på, vänta på svar, se dörren öppnas och skrika rakt ut att JAG TRODDE DU VAR DÖD DIN JÄVEL! Sedan krama han, be om en kopp kafe, prata och gå. Saknat våra samtal som fan. Gör det än. Men vet fortfarande inte riktigt hur det här ska kunna sjunka in. Jag har sörjt och sörjt, och sen läkt. Fy fan vad udda.¨ Känner att internet kan dra åt helvete. (Inser ironin i och med att jag bloggar om det). Men vad fan? Hur i helvete ska man reagera på nåt sånt här? Förstår fan inte... Men det kommer sjunka in. Även om mycket ändrades i de orden D sade till mig, så ser det likadant ut. För si och så många år sedan valde han bort allt mot nykterheten. Han bröt. Jag beundrar honom för det. Nåt så in i helvete. För det hade jag aldrig klarat. Idag har jag varit ren i 9 månader och 10 dagar, det känns som en evighet. Jag har gått miste om mycket. Jag sörjer ytterst lite av det. Men jag hade aldrig kunnat bryta med allt och alla. J, du är fantastisk. Dessutom levande. Herre min hatt alltså.

Kära främling.

Det var evigheter sen vi hördes av sist. Jag är ledsen för att jag är så dålig på att svara på dina brev, lyfta luren och slå ditt nummer. Vi hälsar ju inte när vi sågs på stan sist. Vad händer med oss? Kan du inte berätta lite om dig själv? Vad har hänt sen sist vi sågs? Själv börjar det bli bättre, även om jag ibland tvivlar på mig själv, så märker jag ändå en skillnad. Jag är kapabel till saker nu som jag tidigare trodde skulle vara omöjliga. Hur går det med dig? Är du kvar i det där förhållandet? Är hon snäll? Eler är du nykär igen? Har du blivit av med den där jävla tyngden i bröstet än? Du den du fick varje gång du plockade upp din väska för att kunna lämna hemmet. Är den äntligen borta? Eller har du åtminstone kommit en bit på vägen? Klarar du av det bra nu? Klarar du vardagen, utan att skämmas för att du tycker att du nog egentligen kunde gjort det bättre? Det vore roligt att höra ifrån dig snart. Med varma hälsningar och lite extra styrka, din Alina.

Dags att tänka om.

Idag hade vi picknick vid rökrutan. Det var första delen av mitt nya projekt. Projekt vardagsäventyr. Att göra mysiga enkla, och kanske lite alldagliga saker, som bara höjer levnadsstandarden något väsentligt. Det är på tiden att jag bejakar min egna barnslighhet. Lagt upp lite mål. Ska försöka skapa mer. I text eller form spelar ingen egentlig roll. Men helst något om dagen. Tecknade igår, idag byggde vi fruktsallad, kanske inte så estetiskt vacker, men visst fan var det skapande. Målade naglar också. Ska försöka klura ut något till imorgon också. Kanske bygga koja?spänna upp filtar över stolar med böcker som tyngder över. Som när man var liten. Har en vän som gör det, och det låter så fruktansvärt mysigt. Bara nåt litet. något lite utöver det vanliga. det vore fint, och det gör under. Dags att börja leva nu, överleva är inte längre ett alternativ. *******

Nattstad?

Känns lite som om jag säljer mig. Men jag kommer antagligen flytta bloged till nattstad. Av en sån fruktansvärd anledning som pengar. Gillar blogger. Haft det gämt och känns lite som jag sälg säljer mig. Hoppas ni som läser fortsätter följa iaf. Vet inte vad det blir för namn där men alina-aurora lär ju vara med iaf. Kram!

Gnäll?

Ibland känner jag för att försvinna totalt. Nej. Jag menar inte dö, snarare gå upp i rök. Ta avstånd frånt allt och alla. vara ny och bättre. Inte finnas för de som vet att jag faktiskt finns. "Abonnenten du söker kan inte ta ditt samtal just nu, var god försök igen lite senare", fast senare skulle aldrig komma. Nytt land ny stad, nytt namn, nytt liv. Jag vet att man inte kan fly sig själv men man kan fanimig försöka. Jag känner mig så jävla fångad ibland. För jag behöver få flippa. Göra korkade grejer, ångra mig. Ångra att jag ångra mig. Vägra be om ursäkt och ångra det med. Det är en del av mig. En viktig del. Nu ska vi träna bort och behandla det. Jag ska bli normativ. Brunhårig och gråklädd. Åka hem och vika tvätt och gå till AF. Visst fan kan det låta lockande ibland. Men aldrig fullt ut. Visst fan vill jag komma nånvart, men vart. Jag kommer aldrig kunna gå upp halv sju på morgonen koka havregrynsgröt, borsta tänderna, nöja mig med lite mascara och gå till kontoret. ALDRIG! Så vad fan vill jag? Jag undrar mer och mer. Jag får briljanta idéer ibland och blir as pepp. Men att faktiskt genomföra dem känns inte bara orimligt utan rentav omöjligt. Nä fan. Nytt land, ny stad, nytt namn, nytt liv!

?

jag har egentligen alla förutsättningar för att kunna ses som vacker. Men med handen på hjärtat har jag försvårat det före mig genom åren. jag har iaf någon som tycker jag är fin. Hur hemsk jag än känner mig. Borde väl värma lite, och det kanske dxet det gör. <3

Året var:Inte fan vet jag Herman, nån gång i början på 2000 iaf!

Vad vill jag ha sagt med det då? Med den rubriken? Jo, att jag aldrig kände att jag dög. Min bästa väns andra vänner var alltid mycket tuffare än mig, min bästa kompis var definitivt mycket tuffare är mig, och alla dessa tuffa människorna hade för vana att kalla mig hippie. De var ju så jävla coola. Syntarna som fan aldrig visade känslor. Min bästa polare var tom fascist. Fy fan vad "tufft". Men jag kunde inte. För jag var kärleksfull, och även om jag hatade världen och folket så älskade jag den och den personen som individ. Därav. Hippie. Jag har aldrig riktigt lyckats hitta mig själv. Alla andra är mycket bättre på allt än vad jag är. fast jag vet att det inte stämmer, utan att de bara för sig bättre bland folk och kan se ut som om de har ett hum om något. Men nej. Det stämmer inte. Egentligen kan jag rätt mycket. Förutom att vara allmänt dryg och kall totalt oprovocerat. Så jag blev aldrig tuff. Om än jävligt älskad. Av många. Det är ju inget man ska klaga på. Men det var svårare för mig att älska mig själv, för jag hade ju aldrig fått lov att vara tuff. Gymnasiet skulle ju vara min tur för i HELVETE! Men, nej. Det blev inte så då heller. Varför gnäller jag om detta, tio år senare? Jo, för att ingenting har förändrats! Jag går fortfarande omkring och önskar jag vore annorlunda. Inte på samma sätt kanske, och med betydligt mycket smartare önskningar och mål. Men ibland känns det som om man ingenting kan. Men det är på väg, helt klart. Får se det såhär, på de här tio åren så har en sjuhelvetes massa saker förändrats. till det bättre. Finns bara nya saker man vill förändra helt enkelt. Livet går väl kanske ut på att aldrig nöja sig. Vad fan vet jag om meningen med livet. PEACE!

Anna Johansson?

Mitt huvud är fyllt till brädden. Med allt från rosa kattungar till hur det vore teoretiskt möjligt att kunna manipulera med lite gener så man får en rosa katt.. Gärna fluffig. Därav "Anna Johansson" rubriken. Vad skulle jag välja för namn om jag nån gång skulle tvingas byta? Det hade nog bannemig blivit Anna Johansson. Känner jag iaf just nu idag. Inatt? Ikväll! Dagen har varit lite kaos. Det är valborg, och jag är inte i gbg i nån park med goda vänner och klunkar öl. Fy fan. Men jag tog rätt beslut. Risken för återfall vore för stor. Är jag rädd. Annars har jag klarat mig bra. Annars tror jag att jag har varit ren längre nu än vad jag någonsin klarat innan.. Faktiskt. Hjälp. Skrämmande egentligen, på sitt sätt. Känner mig lite under isen. Men det är ändå bättre än på länge. Jag är påvägt nånstans nu, och det känns underbart! Tjipp tjipp (och v'lkommen till Hajk)!

Var det verkligen nödvändigt?

Haft en fin helg uppe i Göteborg och besökt maken och katterna. (Hans bild förövrigt, Mattias Norder -Shaitan Photo). Det gick överlag bra. Jag mådde fint. Kommer ner och allt verkar vara tipp topp igen. (innan jag åkte var jag minuter från självmord). Sen kom detta. Flashbacks. Som ett jävla brev på posten. Var år och dar sen det hände sist, men visst fan. Varför inte nu. Tror i och för sig att jag ska få någon slags behandling för det härnere med. Att de kryssade i det också. Men men. Sitter annars som på nålar och väntar på att läkaren i Göteborg ska ringa upp mig så hon kan höra från mig att de ska skicka ner min självskattning så att de här kan kolla på den. Sen ska de försöka (fortsätta försöka snarare) få tag på vårdslussen så att de kan säga ok till en ADHD utredning. SUCK. jag har kanske 3,5 månad kvar här. Även om min terapeut insisterar på att jag kommer få förlängt med ett halvår till. Men tänk om det inte blir så? Vad fan gör jag då? Tänk om jag aldrig får den jävla utredningen? Livrädd att jag ska gå tillbaka till droger faktiskt. För lugnet. Det kaotiska lugnet. Men jag vill inte. Däri ligger väl grunden till min nykterhet. Att jag inte vill tillbaka. Vill knappt höra talas om skiten mer. Det stör mig att det var jag. Men det är just det. Det VAR jag. Jag är en annan nu. Senaste uppdateringen tog bort det viruset. Ska lära mig att börja göra mer kreativa saker igen. Allt från att skriva till att sy.. Kanske ta en ny järnsmides kurs. Det var jävligt roligt vill jag minnas. Helt i min smak. Nästa uppdatering ska vara ostoppbar! Jag har funderat mycket på att ta bort gamla inlägg. Både här och på andra ställen. Men jag skriver mest för att minnas själv. För att se hur jag utvecklats, om jag utvecklats. För att se åt vilket håll det går. Om det går alls. Eller om jag bara sitter vid vägkanten med en cigg i mungipan. Jag tror att jag äntligen börjat gå. Jag känner det i mig. Klart har man sina bakslag, sina skoskav, men man går vidare ändå. Tar av sig skorna och låter ens fotsulor härdas mot gruset. Jag ska promenera långt som fan, och även om jag aldrig lär bli fullkomligt nöjd, så kan jag vara nöjd med det faktumet. Man ska inte sluta gå mot ett bättre mål. Man ska aldrig sluta drömma. Jag har slutat överleva, och börjat leva. ...och för det är jag oerhört tacksam

Nä usch och fy fan.
Var väldigt längesen jag kände för att självdkada. Men nu "vill jag verkligen" det.
Ingenting går riktigt som jag hade tänkt mig. Hoppades faktiskt på lite terapi här. Det är ju trots allt det som stället bygger på. Men besvikelsen blev till ångest som blev till apati som blev.. ja.
Släng in lite disosiativa tillstånd och en del tics anfall så fattar ni. Detta ska vara det bästa stället i Sverige, herre jävlar på en pinne med spunnet socker säger jag bara!

Dag 0 4-3-2013

Underligt.

Att komma på sig själv med att känna sig redo.
Likt en gammal sjuk på dödsbädden, inbillar jag mig, redo på det sättet. Att trivas med tanken och välkomna döden. Det kan inte vara helt bra. Men, jag la mig i sängen och inte i skogen. Det är en början. Har samtal imorgon, det är en fortsättning.
Fortsättning? Ja, det går. Det får så fint gå. Har slagit på ödets fullbordan, väntar på att bli trött.. väntar på sömn. Spöktimman är förbi, när jag vaknar vet jag inte till vad. Men hoppas på en bra dag.

Nästa vecka börjar grupp tydligen.
Fast det känns orelevant. Iaf just nu. Kan inte riktigt se att något är av någon vidare större vikt. Inte nu. Inte ikväll.
Nya okända känslor är underliga. Jag trodde jag haft dem alla.

Lugn.

Totalt lugn. Omgiven av lugn tom. Varit en fullständigt kaotisk dag, nu är det spöktimma. Lugnet är här.
Funderar på att promenera bort till kyrkogården och gå en sväng. Försöka finna harmoni eller något. Må låta underligt som sjutton, men ja.
Frid..

Astma barnet med sitt väsande skratt.

Varför ska jag börja riva i det där nu då?
Tjänar ingenting till.

Klockan är rätt mycket, börjar närma sig midnatt. Mitt dygn blev knas i princip med en gång sen jag kom hit. Usch.
Ska beställa tid på VC imorgon. Måste byta ut brickanylen. Det är jävligt jobbigt att ha en puls höjande astma medicin när man får ångest för man inte kan andas.. o.s.v. Aja. Ljudbok och sömn nu tror jag bestämt! :*

Känner mig tjock ful och vidrig. Förbannad också. Faktiskt.

Du är töntig jag hatar dig.

Lite så känns det, lite hela tiden. Ja. Men men. Allt löser sig, förr eller senare. Så länge man nu vill att det löser sig, men jag försöker tänka i positiva banor numera. Så allt löser sig. Hepp!

Urban Bengan

Jag vet inte, hur bekväm.. han kan vara, med en orange bubbla på natten <3

Finjagården.

Jag är här, det har inte riktigt sjunkit in ännu. Kom för cirka en och en halv vecka sedan. Min uppfattning om stället är inte komplett än, då min behandling inte börjat. Men den är på gång. Allt är på gång livet är så nära att jag känna smaken av det. Det riktiga livet. Det utan allt det där jag inte orkar nämna och istället mer grått. Det låter kanske obeskrivligt underligt att vilja ha en mer grå vardag. Men det är något nytt, och något efterlängtat. Jag hoppas på ett ok från kommunen om att få göra en ADHD utredning, hoppas den blir den sista. Hoppas att jag får en behandling som hjälper mig i längden, så att den blir sista. Hoppas på mycket. Framför allt vågar jag hoppas. Det är stort. Finner mig själv med massa tankar jag har tid att tänka. Som jag låter mig tänka. Alla är inte direkt behagliga, men nyttiga.

!

Saker jag vill göra. - Fokusera på vart jag är, ta till mig den hjälpen jag blir erbjuden och sakta men säkert bli bättre. Saker jag helst vill slippa. - Sitta och oroa mig för hur folk har det och fundera på om nån ligger halvdöd hemma. Känns inte alltför mycket begärt. Men men, det är svårt att styra både andras och egnas känslor ibland.

Nygamla funderingar och slutsatser.

Tror jag har dragit en slutsats. Jag var jävligt nojig över att komma hit, av den enkla anledningen att det skulle vara XX antal människor samlade på ett ställe med en sak gemensamt. Att vi mår dåligt. Jag var rädd att det skulle bli triggande och att jag skulle börja må riktigt jävla uselt. Så är (peppar peppar) inte fallet. Redan innan jag åkte började jag känna mig avig till väldigt mycket jag tidigare såg väldigt lätt på. Detta eviga jävla eltandet! Ja, vi är många som mår dåligt, ja man dras på något klurigt sätt till varandra, men att bygga en relation enbart på att två människor är trasiga är fan inget hållbart koncept! Det funkar dessutom väldigt sällan. (Nu menar jag när det är måendet som är byggstenen och inget annat). Jag är, kort och gott, trött på skiten! Trött på att alltid se glaset halvtomt, trött på att aldrig försöka för att "man vet ändå hur det slutar" eller "det kommer inte gå" och liknande jag-kan-inte- mentalitet. Saken är den, att nej man lyckas inte alltid, men man lyckas ALDRIG när man redan bestämt sig för att det inte kommer funka. Lite jävla vilja och hopp får man ha. Ja, jag har dragit de här slutsatserna förut, och även om det ibland har blivit bättre så är det lätt att man faller tillbaka till massa jävla negativa vane- mönster som jag faktiskt inte trivs med! Det är bekant och känns hemma. Men om man nu ska tänka på tankar och känslor som just hemma, så är frågan varför man envisas med att bo kvar i ett fuktskadad 25 kvadrats rökig illaluktande skyffe med pentry och skott skador utanför när man erbjuds en luftig fräsch ny-renoverad 95 kvadratare i ett område man trivs i, till samma kostnad? Man får vara rätt fäst vid skiten man har för att inte göra något åt det. Ska man fortsätta den här bostads-parallellen, så ja, det är jobbigt att konka möbler och flyttstädning är aldrig vidare kul. Men när man är klar med det så har man inte bara presterat nåt man kan känna sig lite stolt över. Man har även skapat en möjlighet till att förbättra ens liv, fylla på med nya trevliga minnen, och försöka glömma bort allt det där som inte skapar något annat än ångest i en. Det man inte kan glömma får man väl bearbeta och jobba med. Men det är ju inte så jävla lätt att jobba med ruta ett när man står i den. Det är något jag funderat på idag. Har även (återigen) insett att jag kan inte finnas för så jävla mycket människor som jag vill kunna finnas för. Det slutar nämligen alltid på samma sätt. Jag börjar må lite bättre, och jag stöttar och sätter mig in i alla möjligas problem, både folk jag känner och för mig i princip främlingar, finns där och gör vad jag kan.. och lite till. Det är det där sista som verkligen ställer till det. Jag bryr mig tills jag inte kan bry mig längre, varken om mig själv eller någon annan. Det blir ju inte bara fel för mig som faller platt som en pannkaka mot marken. Utan människan/ människorna jag försökte hjälpa, som började lita på att jag fanns där blir det ju jävligt underligt för också. Plötsligt hör jag inte av mig, jag svarar inte när de försöker höra av sig, jag kan inte stötta jag kan ibland inte ens vara en vän. Jag går från att vara något positivt till något destruktivt, och ibland tar de avstånd från mig, vilket sänker mig ytterligare. Vilket på sitt sätt är fel av mig, för det är ju för att den eller den personen ska klara av att finnas till. De behöver inte något som tynger, och är starka nog att tänka så, medans jag själv gjorde fel och.. a. Någonstans vill jag komma med det här, och jag tror att jag har fått fram min poäng. Så, misstolka mig rätt..

När månen går med långa ben.

Har lämnat Göteborg ett tag framöver. Redan under studiebesöket sa dem att jag kunde flytta in "nästa tisdag". Det var ganska exakt en vecka sedan. Jag försöker hitta människor från förr, mer specifikt, människa, lärare jag haft. Det känns rätt hopplöst, men vet nog vad nästa "steg" i planen blir. Imorgon blir det aktiveringen hela dagen, ska försöka göra något till vernissagen de ska ha här. Har en tavla, som skulle kunnat vara klar, bara det att jag inte tycker att den är det.. Det fattas, något. Så har jag gjort en näskedja. Kan ju bygga på mer sånt. Håller på, i.a. f. börjat med vad som ska bli en lite plansch aktig, eller poster snarare, Ange på demo -parafras av ett foto. Det var planen. Får se vad resultatet blir, om det blir. Syr även på en kjol. Överväger att göra padges eller något annat ambitiöst. De har nämligen vernissagen på - och i hyllning till - kvinnodagen. Mor min kanske kommer ner, dagen efter. Ska höra med Mattias om han isf vill följa med. Men inte nu. nu sover vi. På skilda håll :'( Tvingade mig att måla, på en prova på måleri innan vi, kanske, drar igång en kurs idag. Det blev en tavla. Men jag lämnade den där. Jag gillade delar av den, men inte den i sig. men det var längesen jag tvingade mig själv att skapa fast jag hade noll inspiration. Tror det var nyttigt. Har bestämt mig för att jag ska kolla upp Foto A kurser i Hässleholm nu också. De hjälper en ju med sådant här. Men jag ska hålla ett öga öppet på när de kan tänkas börja och om det krävs några förkunskaper. Men nu.. SÖMN! .. och lyssna vidare på den fantastiska sagan jag döpt inlägget efter då <3

Studiebesök avklarat!

Den här dagen har varit fruktansvärt lång.
Åkt från gbg till finjagården, i finja - Skåne, och tillbaks till gbg. Det gick oväntat smärtfritt, och de sa att om kommunen godkänner det så finns det en plats till mig där nästa vecka. Så en nervositet har släckts och en annan vaknat.
Nu är jag så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen, dricka saft och slockna i soffan var planen.
Tjipp!

Hittade min kreativitet på PMG.

Var just på mitt andra möte med arbetsterapeften på gamlestaden. Det låg ett anteckningsblock på bordet och har noterat sedan tidigare att hon har ett tjog färgpennor i en burk. Så jag började kludda, kluddet blev förvånansvärt bra, men tiden var inte slut, så jag kluddade vidare. Så den bidde sämre. Oavsett vad så kom jag över min fruktan för pennan, förhoppningsvis blir det någon slags fortsättning. <3

MÖÖG!

Känner mig helt tom..

Ytterligare en sömnlös natt, men det lär säkert jämna ut sig under dagen. Missade en möjlighet att träffa finaste Ida idag. För att jag vaknade så sent. Irritation på hög nivå, minst sagt. Sen ringde telefonen och det var My som var på Ica ca. 100 m från vår dörr. Blev jävligt chockad att hon ringde men bjöd upp henne på en kopp kaffe så spelade vi lite tv spel, och jag märkte att mina nerver inte är byggda för att spela skräck spel längre ^^' .
Om man bortser från att jag tog mig till PK häromdagen (detta mest av total desperation över att min kropp har bestämt sig för att kanske, möjligen, försöka döda mig utan mitt say so. Med ytterligare desperation för att jag inte vet om så är fallet) så är allting egentligen helt ok.
Om mina beräkningar stämmer vilket de borde göra så har jag imorgon lyckats hålla mig ren i 4 månader. Känns helt underbart att jag klarat det på eget bevåg, utan några som helst påtryckningar från staten. Soc var ju tom av åsikten att det inte var så farligt. (Antagligen lättaste sättet att slippa betala för någon slags hjälp). Psyket känns helt ok, och har tappat räkningen på hur längesedan det var jag skar / brände mig. Var medicinfri i säkert någon månad utan några problem, men har nu återgått till mina sömnmedel, och någon enstaka lugnande. Kanske 5 st under loppet av nån månad, om ens det, och tanken var att jag skulle ta tre om dagen. Nu när jag var på PK så ansåg dock läkaren att jag skulle börja äta dom som det var sagt, även om hon hade förståelse för att jag skippa resten.
Shit, kom precis på att jag ska till ett första möte med arbetsterapeften idag. Jävla tur att det dök upp i huvudet.
Läkaren lovade mig eget boll alt. kedje täcke om jag gick dit! So I'm going!
Men nu tror jag att jag ska bädda ner mig i soffan och glo på nåt ytterst menlöst, The nanny kanske är på om man har tur. Hoppas på att få somna så att man faktiskt kommer dit, allt annat vore bara skamligt!

Peace! o.s.v ;)

Jadda jadda jadda!

Jag tror jag avlider!!

Klockan ett imorse kom jag till den fantastiska insikten att, nä. Jag vågar inte vara här. Det kommer spåra ut! Så vid 2 är jag på PK och ifrågasätter lite hur smart det här var. Sjukt lite folk iaf, och man är ju redan här. O well.
Pratar med den obligatoriska sjuksköterskan, har en puls på 114 men klassas som lägsta prioritering. (Y) .
Blir klar där. Väntar några minuter frågar hur mycket folk det är före mig, 4, men det är två läkare som jobbar. Jahopp.
Nu, 5 timmar senare och minst lika många koppar varm choklad, är det 1 före. Plus en akut på ingång. Effektiviteten är häpnadsväckande, minst sagt.
Så om vi ska vara lite matematiska då?
Med mina säkerligen missberäkningar, så kommer det ta minst 100 min tills jag får prata med en läkare, detta förutsatt att det kommer fortsätta jobba 2 läkare, och att dessa inte byts ut, då man i sådana fall får räkna in tiden för en rapport. Så jag kanske kan få träffa en i början av nästa år om allt går som det ska?
Då detta händer lär jag bli hemskickad och debiteras därefter på 250 kr.