Underligt.

Att komma på sig själv med att känna sig redo.
Likt en gammal sjuk på dödsbädden, inbillar jag mig, redo på det sättet. Att trivas med tanken och välkomna döden. Det kan inte vara helt bra. Men, jag la mig i sängen och inte i skogen. Det är en början. Har samtal imorgon, det är en fortsättning.
Fortsättning? Ja, det går. Det får så fint gå. Har slagit på ödets fullbordan, väntar på att bli trött.. väntar på sömn. Spöktimman är förbi, när jag vaknar vet jag inte till vad. Men hoppas på en bra dag.

Nästa vecka börjar grupp tydligen.
Fast det känns orelevant. Iaf just nu. Kan inte riktigt se att något är av någon vidare större vikt. Inte nu. Inte ikväll.
Nya okända känslor är underliga. Jag trodde jag haft dem alla.