Var det verkligen nödvändigt?

Haft en fin helg uppe i Göteborg och besökt maken och katterna. (Hans bild förövrigt, Mattias Norder -Shaitan Photo). Det gick överlag bra. Jag mådde fint. Kommer ner och allt verkar vara tipp topp igen. (innan jag åkte var jag minuter från självmord). Sen kom detta. Flashbacks. Som ett jävla brev på posten. Var år och dar sen det hände sist, men visst fan. Varför inte nu. Tror i och för sig att jag ska få någon slags behandling för det härnere med. Att de kryssade i det också. Men men. Sitter annars som på nålar och väntar på att läkaren i Göteborg ska ringa upp mig så hon kan höra från mig att de ska skicka ner min självskattning så att de här kan kolla på den. Sen ska de försöka (fortsätta försöka snarare) få tag på vårdslussen så att de kan säga ok till en ADHD utredning. SUCK. jag har kanske 3,5 månad kvar här. Även om min terapeut insisterar på att jag kommer få förlängt med ett halvår till. Men tänk om det inte blir så? Vad fan gör jag då? Tänk om jag aldrig får den jävla utredningen? Livrädd att jag ska gå tillbaka till droger faktiskt. För lugnet. Det kaotiska lugnet. Men jag vill inte. Däri ligger väl grunden till min nykterhet. Att jag inte vill tillbaka. Vill knappt höra talas om skiten mer. Det stör mig att det var jag. Men det är just det. Det VAR jag. Jag är en annan nu. Senaste uppdateringen tog bort det viruset. Ska lära mig att börja göra mer kreativa saker igen. Allt från att skriva till att sy.. Kanske ta en ny järnsmides kurs. Det var jävligt roligt vill jag minnas. Helt i min smak. Nästa uppdatering ska vara ostoppbar! Jag har funderat mycket på att ta bort gamla inlägg. Både här och på andra ställen. Men jag skriver mest för att minnas själv. För att se hur jag utvecklats, om jag utvecklats. För att se åt vilket håll det går. Om det går alls. Eller om jag bara sitter vid vägkanten med en cigg i mungipan. Jag tror att jag äntligen börjat gå. Jag känner det i mig. Klart har man sina bakslag, sina skoskav, men man går vidare ändå. Tar av sig skorna och låter ens fotsulor härdas mot gruset. Jag ska promenera långt som fan, och även om jag aldrig lär bli fullkomligt nöjd, så kan jag vara nöjd med det faktumet. Man ska inte sluta gå mot ett bättre mål. Man ska aldrig sluta drömma. Jag har slutat överleva, och börjat leva. ...och för det är jag oerhört tacksam