allt känns jätte suspekt... jag springer omkring i hela huset och försöker hitta nåt att göra, när jag väl kom in i takt, eller vad man ska säga, och inte bara ville ligga i en skinnsoffa och slöa (och tänka på cigaretter jag inte har, bara några tobaks flingor längst ner i påsen..) utan jag vill måla klippa klistra, SKAPA! allt som alla tjatar på mig om att jag ska göra, speciellt ange (alvange) så går hon och lägger sig... jag sitter bara kvar och lyssnar på kajsa grytt och känner mig tjackad, gudarna vete varför. har blekt mitt hår två gånger nu också, från svart... under det svarta var det en Väldigt röd färg. Så nu har jag jätte blond utväxt med nån slags orange-rosa i resten av håret... jag är knappast förvånad då jag alltid går från svart till blond, får nån puckad ide och går omkring i grönt hår ett tag tills man kommer på hur gammal man är, färgar det svart... o.s.v.
jag har iaf kört in mitt huvud i kopiatorn nu igen, ytterligare ett block... till mig denna gången... vad skulle man göra utan ord, skrivterapi.... spy ur sig alla ord i ett kollegieblock eller över en data skärm... Jag tror att det hela är exeptionnellt korkat, iaf om man är jag... Det har nog att göra med att eva (mor min) läste mina dagböckar för ett par år sen. Hennes ursäkt är än idag att hon var förtvivlad för att hon såg hur jag tog kål på mig själv.. Sen hitta hon ett blodigt block i mitt rum (kanske får skylla sig själv om man inte städar själv vid 16-17 års ålder. Sen var det ett stort hoppsan. Min morsa vet numera att jag är pundare som det heter så fint, f#n då...
Jag har kommit över det hela, blir då och då bitter över det hela... men mest är jag arg för vad jag utsatte henne för... som knarkare har man vanligtvis iaf sig själv att tänka på, bry sig om. jag hade inte ens det. jag var liten egoistisk och jävlig. Men jag fullkomligt sket i vad som hände, jag skulle ju ändå dö snart. jag tror faktiskt att jag hade det också, om inte Eva hade slått sig blodig för att jag skulle få hjälp. självklart hatade jag henne för det, självklart!! den bittra sanningen är att det inte hjälpte, om man bortser från att dom hade bevis på att jag tog pga henne. det var min egen dumhet som på sätt och vis fixade det... lycka till med att inte få LVM om du ber en kompis komma in med tjack åt dig när du ligger på en jävla psykavdelningen. hjärnan sträcker sig fan inte långt ibland..
numer är jag den bittra kärringen som jag hatade så intensivt när jag ser mina vänner gå ner sig. sanningen är den att jag är för gammal för skiten, samtidigt som jag är på tok för ung för att veta det sanna helvetet. men vem blir glad när dom får höra att ens vän har kört in en kanyl i armen lite tafatt sådär och "aldrig varit med om nåt bättre" fan asså.... skärp dig, och en bitchslap... det hjälper tyvärr inte. så man provar omvänd psykologi och kollar om han vill ge mig en panna, ta min jungfru. då han blir förbannad och förbjuder en att någonsin pröva.... men man når ändå inte ut med sitt s.k. budskap.
jag orkar bara inte umgås med missbrukare längre, men bara dom kan acceptera mig, mer eller mindre.
det största undantaget (det som bekräftar regeln) är Nadja, en av mina absolut bästa vänner, nykterist... på riktigt, inte nånting som man gör lite halvhjärtat så där... för att det vore bra. helnykter utan egentlig orsak, så vitt jag vet, eller jo, orsaken är att hon inte vill... en j#vla eloge till henne, jag har för närvarande ingen hatt på mig, men jag borde dyrka henne som en gud, p.g.a. hennes tålamod. Att nån orkar gå genom hela stan för att hälsa på en människa som totalt glömt bort att dom ska träffas och antingen gått någon annan stans eller öppnar dörren med en flaska cocelliana (hur det nu stavas) i handen och ser jätte chockad ut över att hon står där på trappan. Detta är saker jag fått reda på senare, jag ser det inte ens som mig själv. för att återgå till poängen, hur kan en nykterist få ut av en sådan vänskap. Hon har aldrig lyckats förklara, och jag kan inte komma på nått vettigt svar. Men när jag var nykter hade vi det bra, jättebra faktiskt. ett favorit minne var att "gå skottskärra" inne i korridoren på lillhagen.
hon är min sköna moppe böna, och hon glider mig mellan fingrarna vilket jag fullkomligt hatar.
jag har inget emot att vissa vänskaper tar slut, dom ytliga eller dom krävande, dom som ger en mer sorg än glädje... men fortfarande inte så mycket katastrof att man bara kan bryta... vissa "vänskaper" vill man låta rinna emellan fingrarna. Andra blir man hjärtkrossad av om man inte hör nåt på en vecka, eller kanske bara ett par dar. Jag har haft en oerhörd tur i oturen. med tanke på hur allting gått åt skogen mer och mer genom åren så har jag upptäckt vilka som verkligen kan betraktas som vänner. Å andra sidan är det extremt många som försvunnit. Dom flesta av dom kollar med äckel på mig när dom ser mig numer, och jag har verkligen ingen aning om vad jag gjort. det bekommer mig inte så mycket ändå. vill folk peka och skratta eller skrika meningslösa saker efter mig så får dom väll göra det. Visst det är inte trevligt och jag blir inte så jävla glad, men jag kan leva med det. Ingen anledning att, som jag skulle gjort förut, sätta sig och göra en arkeologisk utgrävning i armarna eller benet med ett rakblad som ändå hjälp medel. När det dessutom är just skärsår och panikattacker som fått folk att lära hata mig så blir det väll en ännu dummare ide?? fast i mitt inre skriker nån att det är ett bra skäl. Men varför låta det gå ut över mig själv, egentligen..
om någon har lyckats läsa igenom allt det här så bockar och bugar jag, skulle återigen tatt av mig hatten och sagt att du förtjänar en bulle... vilket du gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar