go jul go jul!

sitter och lyssnar på Anders F. Rönnblom, det är inte snön som faller. Det är fan jul med den låten. på nåt sätt...
pratar med angelica, hon har lekt igår med en vän till mig.
väntar in hela glada familjen.... den närmsta tillsammans med min själssyster Nadja <3. allt e lite suspekt just nu, jag vet inte ens om jag gillar julen längre, men den är ju till för barnen, och lillasyster kommer, så det kanske kan bli kul ändå?
även om man mest går omkring och blir tjock... sen blir det iofs nyår och det är min och andreas tid sen alltid!! få se vad som händer och med vem... men kul blir d! har jag bestämmt mig för. så d så..!
men nu ska jag äta mig tjock på julmat.
Adjö.

Till Ange, och alla andra som vet.Sympathy for MBD. ADD med mera, eller den vanlige pundarn... jag vet faktiskt inte riktigt själv

jag läste "alvange"s blogg, och det fick mig att börja undra... jag börjar se missbrukarn i mig i förhållande till andra. hon pratar om pulver, fan vad jag gillade mitt pulver. Men jag har ingen egentlig rätt att gilla det. Ange har ADD, det blir ett naturligt lugn om hon tar den, för henne e uppåttjacket neråt tjack. precis som om jag tar mina benzo, visst, hon har sina medeciner, jag påstår inget annat. men när det blir för mycket för henne kan hon inte ta en ritallina som "VB medecin" det går ju inte! man måste förstå det.... jag har aldrig haft rätten till tjacket, jag har inte den sjukdommen, det är väll den enda... men hon och många andra har den. så även om jag inte tycker att folk ska knarka så förstår jag dom som gör det. även dom utan diagnoser...
Ange talar om att bli fri verkligheten. jag har hjälpmedel, jag har mitt benzo. hon behöver sitt tjack, fast på laglig väg! hon måste också få kunna sätta sig vid sidan av och se på då och då... hon, och alla som hon, måste få något iaf...
det känns som om jag skriver en motion till staten... inte min mening...
jag har bara inte sovit...

men det finns en poäng... jag vill att folk ska sluta racka ner på folk som egen medicinerar... det är, återigen nåt jag inte rekomenderar. men om det står mellan det och döden... kan man inte då---faktiskt få göra vad man vill /kan för att få över leva

motbevisa mig gärna...

Två steg fram och ett tillbaka??

Jag tänker och läser både eget och andras...
det jag inte kan förstå är varför jag har en sådann himla abstinens!??
jag vaknade och kände det, och sen dess har det inte släppt taget.
jag har ätit och ätit och druckit allt utom alkohol typ... bara för att döva behovet till något jag inte vet vad det är..
jag funderar på att raida mina medesiner på allt intressant, skölja ner det med koffein eller nåt... såntdär som man lärt sig med åten, stilnoct= cola, benzo= kaffe... allt för ett härligt litet rus varifrån man tappar vettet...
men jag har inte gjort så på skitlänge, med ett och annat undantag.

men nu sitter jag här, halv åtta på morgonen och är fan inte trött!!
för att citera livet e en schlager "Hur CP får man bli?".
det är fan min fråga till mig själv och hela jävla verkligheten, hur CP får man bli??? som antydandet i själva rubriken... två steg fram, ett tillbaka... så det rör sig ändå fram hast hckigt och jävligt, men man kanske bara ser mer på vägen...
jag tillhör inte riktigt den här världen, Nej jag är inte psykotisk och jag tror inte jag är en alien.
jag har bara valt att sätta mig vid sidlinjen och se på, att delta är för smärtsamt.
att delta innebär skärsår, brännmarken,överdoser och slipsar mm fastsatta lite här och var för konstiga självmordsförsök. då ser jag helldre på vid sidan av. det låter säkert konstigt. men det är MITT sätt att överleva.

Jag är inte i den här verkligheten, men när den blir för påträngande så snuddar jag vid den och om jag då ska undvika katastrofer så måste jag slänga mig bakåt med all kraft.

för jag överlever inte annars.

tjock men fan inte glad!!

har börjat rota bland kläderna som beställdes från japan och kina... farsan hade rätt, dom uppsydda från kina var fan inte tjusiga... tyvärr...
sen blev det massa bråk om vikning, jag försökte pröva ett par bondage byxor och nu är det mer officiellt än någonsinn innan att jag har barnfödar höfter, medans asiater är små...
(som om nån någonsin tvivlat)

shit jag börjar tänka på nån lärare i högstadiet vars rumpa var så gigantisk att jag inte har en aning om vart hon köpte kläder... resten var s.k. normalt.... men... a, ointressant för er som inte vet vem jag menar.

Ange gumman har messat idag iaf... hon verkar lite sne på sin karl. men men, inget att göra åt saken.. tror jag.. jag an iaf inte göra nåt.. koka te och lyssna kanske, det vore nog bra tror jag.
får höra mig för...
ska till stan imorgon, måste köpa julkappar imorgon, inte köpt en ända än. LAT!!
så kommer det vara skit mycket folk... mina pengar kommer ta slut alldeless för fort, sen måste man betala skulder och hyra och fylla på mobilen m.m. allt som allt, jobbigt och dyrt, men maten e god... jag tror jag har lyckats gå upp i vikt igen... här var man smal och fräch sen ba:BANG! fettma... nä, jag går till överdrift, men man känner sig inte alltid så het kan jag ju säga, sitter dår och kollar på kläder man kunde ha för ca 3 år sen... jag kan iofs inte ha dom ett år gamla heller, för då hade jag fan fetma. USCH! nu låter det som om jag klankar ner på feta personer, det gör jag inte, jag klankar ner på mig själv! skillnad, jag lovar!

nä nu ska jag ringa en alv och se vad hon har för sig, dansar runt på kvinnohemmets golv och slänger angeldust omkring sig? mycket tveksamt... men man vet aldrig..

glöm nu inte godnattsagan...
Adjö!

Glömt

jag har babblat lite om barnvaktande och hur oerhört jobbigt det e...
och rätt kul, faktiskt...

men jag glömde ju allt det roliga! som att jag försökt bleka mitt hår igen, men misslyckades, och när jag då gick för att hämta upp systra min sprang hon mot mig och krama mig... när jag kramat henne länge sa hon: men, du har ju ljusrosa hår! nån som kan uppskatta det iaf. farsan såg mest sur ut... sa typ, du förstör ditt hår. inget mer bara, du förstör ditt hår . Som om jag inte redan visste, men han lunde väll blitt lite irriterad eller nåt? men nej, bara totalt llikgiltig.. jaja, vem fan bryr sig, eg... INTE HAN IAF!! hehe

och vad gör det att jag förstör mitt hår?? bara å raka av sen ju... är jag kanske lite barnslig nu???
antagligen...

gud jag går omkring med seminarier i mitt huvud hela tiden, fast det e fel ord... iaf så går jag omkring och får för mig saker hela tiden. om död... hellre röd än död (faktiskt... jag vet att jag vände på den, men det var meningen!! ha!) nä nu börjar jag göra mig mindre och mindre förstådd... så tills nåstagång:
Adjö (från franskan, eg betydelse: Hos Gud.).

Pundad

jag vakna och hitta mina insomningsa tabletter.. nu e jag barnvakt och flöddrad, jag kom på at dety var en dålig ide ungefär när jag hade svalt dom.... jag borde ändå förstå att det hela inte är så lämpligt...

nåväl. gjort e gjort...

nu sitter jag här och lär syrran att lyssna påpunk medan hon målar gula och röda delfiner.. hennes idol e Thåström. hon e på rätt väg!!!

enl. mig..

men jag fattar inte vart hon fått sin motorik ifrån.. jag är hopplös än idag... tappa tom min data nerför trappan nu. . .

medans hon e 5 och "inte målar utanför". nän mer än jag som ser det orättvisa i det hela??

men det har blivit ett slags, tappa inte tappa inte!!!!!! sen tappar jag, typ. så e det iaf hela tiden.. flera gånger sen jag kom hit.. min hjärna är ute efter at förstöra mig...

men kommer jag acceptera det???

knappast!

jag kommer acceptera väldigt lite gämfört med förr. tror jag.

och jag kommer aldrig acceptera mig själv flöddrad när min syster e med.... hon byter kläder nu... sprang iväg och skrek nåt om det... hon är fan en bra variant av mig.... frågan är hur hon blir när hon e sådär 11.. jag rökte typ då... å hade varit full.. hur kommer det gå med lillsyrran.

och hur ska jag kuna säga att jag älskar henne.... på rätt sätt. det är sånt man inte pratar om i vår familj.. jag har försökt få ur det från pappa, går typ inte...

Nä jag ska bryta tränden, jag ska säga till min lillasyster att jag älskar henne, och när hon är elva så aka hon fanemig va punkare eller nåt... hon e ju som en docka... så jag får bara leka henne in till tuppkamms beslutet!!

Annars???

annars saknar jag er alla nåt oerhört. bara så ni vet...

å du Ange.. jag ska göra det du bett mig om.... jag måste bara hitta lite inspiration.. och du fick ju det där blocket.... den var jag nöjd med iaf.

(punker verkar död... hon springer nu ut i hippie utstyrsel, rätt läskkigt, men gödkänt då hon är fem.. vad ska man göra liksom)

tjipp tjipp.....

Nerblekt hår och barnvakt

jag väcktes av farsan igår, kom till bollebygd och vaktar syster.

han köpte två paket cigg till mig som tack.
jag är kvar och kommer så vara til imorgon kväll eller nåt.

det är rätt påfrestande, och jag får inte så mycket sömn som jag behöver, dessutom kollar jag aldrig på klockan så Hana blir uppe försent och hon vägrar äta. jag känner mig dum och otillräcklig, folk hör av sig men jag ligger redan halvdöd.

Jag känner mig verkligen som den sämsta sortens syster.... smyger omkring och småäter på deras glass, hon vill ingen ha. tänker på annat och pallar inte at leka lekar för en femåring. men jag försöker, och hon varkar älska mig ändå...
barn e konstiga, bara att konstatera.


Det käns som alla mina vänner blir nummer två, men samtidigt som jag väljer dom efter syster... dom borde va nummer två, men varför känner jag mig då så ond.
snarare otillräclkig. det är fan ordet jag söker... otilräcklig och snäsig, ignorant... mm.

jag älskar er alla men... mitt ork försvinner... jag vill sova till fem, röka, supa och vara allmänt odräglig...

men jag älskar för mycket... och hatar samtidigt, är det illa?
nä... jag tror inte det. jag tror det går bra ändå... jag tror folk förtår iaf.
dom som älskar mig förstår... för sånt folk finns, förstår jag nu.

jag är inte övergiven, vilket jag trott i flera år.
jag tror att jag börjar förstå....

men jag är inte helt säker.
<3

Beklagan

Allt är suspekt... jag bråkar tom över sms... det har jag inte gjort sen jag nästan hade ett förhållandde för en så där 3 år sen. det är typ så långt jag kommit i mitt liv... jag små bråkar med folk som ändå inte fattar istället för att göra något vettigt. Jag hatar när folk lägger ord i munnen på mig. HATAR DET! och självklart kan jag inte försvara mig själv för jag är för rädd att bli hatad och nerslagen... nåt sånt. Men det är rätt konstigt för om sanningen ska fram vet jag inte ens om jag bryr mig om det heller.. jag vill bara se det bästa i folk så jag blir svensk och sätter på mig skyddlapparna och vägrar att Öppet se folks svagheter och brister. inbillar mig att jag fått för mig nåt, att alla är precis så snälla som jag vill tro om dom. men jag har mer än ett ansikte jag också... och någon,eller några håller på att driva mig till vansinnets/ vredets rand. och när jag väl kommer dit... så går det åt helvete... jag kan verkligen inte hantera min ilska... Okej... det är inte som om jag får vredesutbrott var och varannan dag, men det är nog det som är det farliga. jag låter det bubbla tills jag exploderar, när jag väl gör det så är det antagligen ingen i närheten, får jag hoppas, och saker kommer flyga... jag kommer skrika nånstop i 5 minuter vara hes i en vecka och ha ömmande knogar.. Döda ting. Jag slår bara döda ting, även om en och annan kommer upp för mitt inre som jag inte tror någon skulle sakna. karlslokar är min enda kommentar. LÄR ER GRÄNSER!!! ilska ska tydligen va bra... men det är inte helt omöjligt att jag låter det gå ut över mig själv. konstigare saker har hänt. Det hela känns rätt hopplöst ibland.. och jag vet fan ingenting.

ursäkta mig farbror blå... skulle inte ni hört av er vid det här laget??
jag väntar här... jag väntar på någon jävla dom, eller brist på dom så jag kan ta tag i det själv. för nåt får fan häntda.

!!He made me a snitch-bitch!!

jag vill spy galla över någon, både bokstavligt och bildligt. jag kanske är lite konstig i mitt skrivande just nu... men jag har fan inte sovit. klippt och klistrat och skrivit skrivit skrivit...
jag vill ha en jävla kamra. jag tror jag kan åstakomma nåt i så fall... inget jävla mirakel, men nåt för mig själv... visst jag har min gamla spot o matic, men fan inget framkallningsrum. nu får jag bara låna andras kamror, eller leka modell.... mycket sånt på sistonde.
men e man egosentrisk så e man.

tjipp tjipp, för denna gången.

inget och allt

allt känns jätte suspekt... jag springer omkring i hela huset och försöker hitta nåt att göra, när jag väl kom in i takt, eller vad man ska säga, och inte bara ville ligga i en skinnsoffa och slöa (och tänka på cigaretter jag inte har, bara några tobaks flingor längst ner i påsen..) utan jag vill måla klippa klistra, SKAPA! allt som alla tjatar på mig om att jag ska göra, speciellt ange (alvange) så går hon och lägger sig... jag sitter bara kvar och lyssnar på kajsa grytt och känner mig tjackad, gudarna vete varför. har blekt mitt hår två gånger nu också, från svart... under det svarta var det en Väldigt röd färg. Så nu har jag jätte blond utväxt med nån slags orange-rosa i resten av håret... jag är knappast förvånad då jag alltid går från svart till blond, får nån puckad ide och går omkring i grönt hår ett tag tills man kommer på hur gammal man är, färgar det svart... o.s.v.

jag har iaf kört in mitt huvud i kopiatorn nu igen, ytterligare ett block... till mig denna gången... vad skulle man göra utan ord, skrivterapi.... spy ur sig alla ord i ett kollegieblock eller över en data skärm... Jag tror att det hela är exeptionnellt korkat, iaf om man är jag... Det har nog att göra med att eva (mor min) läste mina dagböckar för ett par år sen. Hennes ursäkt är än idag att hon var förtvivlad för att hon såg hur jag tog kål på mig själv.. Sen hitta hon ett blodigt block i mitt rum (kanske får skylla sig själv om man inte städar själv vid 16-17 års ålder. Sen var det ett stort hoppsan. Min morsa vet numera att jag är pundare som det heter så fint, f#n då...

Jag har kommit över det hela, blir då och då bitter över det hela... men mest är jag arg för vad jag utsatte henne för... som knarkare har man vanligtvis iaf sig själv att tänka på, bry sig om. jag hade inte ens det. jag var liten egoistisk och jävlig. Men jag fullkomligt sket i vad som hände, jag skulle ju ändå dö snart. jag tror faktiskt att jag hade det också, om inte Eva hade slått sig blodig för att jag skulle få hjälp. självklart hatade jag henne för det, självklart!! den bittra sanningen är att det inte hjälpte, om man bortser från att dom hade bevis på att jag tog pga henne. det var min egen dumhet som på sätt och vis fixade det... lycka till med att inte få LVM om du ber en kompis komma in med tjack åt dig när du ligger på en jävla psykavdelningen. hjärnan sträcker sig fan inte långt ibland..
numer är jag den bittra kärringen som jag hatade så intensivt när jag ser mina vänner gå ner sig. sanningen är den att jag är för gammal för skiten, samtidigt som jag är på tok för ung för att veta det sanna helvetet. men vem blir glad när dom får höra att ens vän har kört in en kanyl i armen lite tafatt sådär och "aldrig varit med om nåt bättre" fan asså.... skärp dig, och en bitchslap... det hjälper tyvärr inte. så man provar omvänd psykologi och kollar om han vill ge mig en panna, ta min jungfru. då han blir förbannad och förbjuder en att någonsin pröva.... men man når ändå inte ut med sitt s.k. budskap.

jag orkar bara inte umgås med missbrukare längre, men bara dom kan acceptera mig, mer eller mindre.

det största undantaget (det som bekräftar regeln) är Nadja, en av mina absolut bästa vänner, nykterist... på riktigt, inte nånting som man gör lite halvhjärtat så där... för att det vore bra. helnykter utan egentlig orsak, så vitt jag vet, eller jo, orsaken är att hon inte vill... en j#vla eloge till henne, jag har för närvarande ingen hatt på mig, men jag borde dyrka henne som en gud, p.g.a. hennes tålamod. Att nån orkar gå genom hela stan för att hälsa på en människa som totalt glömt bort att dom ska träffas och antingen gått någon annan stans eller öppnar dörren med en flaska cocelliana (hur det nu stavas) i handen och ser jätte chockad ut över att hon står där på trappan. Detta är saker jag fått reda på senare, jag ser det inte ens som mig själv. för att återgå till poängen, hur kan en nykterist få ut av en sådan vänskap. Hon har aldrig lyckats förklara, och jag kan inte komma på nått vettigt svar. Men när jag var nykter hade vi det bra, jättebra faktiskt. ett favorit minne var att "gå skottskärra" inne i korridoren på lillhagen.


hon är min sköna moppe böna, och hon glider mig mellan fingrarna vilket jag fullkomligt hatar.


jag har inget emot att vissa vänskaper tar slut, dom ytliga eller dom krävande, dom som ger en mer sorg än glädje... men fortfarande inte så mycket katastrof att man bara kan bryta... vissa "vänskaper" vill man låta rinna emellan fingrarna. Andra blir man hjärtkrossad av om man inte hör nåt på en vecka, eller kanske bara ett par dar. Jag har haft en oerhörd tur i oturen. med tanke på hur allting gått åt skogen mer och mer genom åren så har jag upptäckt vilka som verkligen kan betraktas som vänner. Å andra sidan är det extremt många som försvunnit. Dom flesta av dom kollar med äckel på mig när dom ser mig numer, och jag har verkligen ingen aning om vad jag gjort. det bekommer mig inte så mycket ändå. vill folk peka och skratta eller skrika meningslösa saker efter mig så får dom väll göra det. Visst det är inte trevligt och jag blir inte så jävla glad, men jag kan leva med det. Ingen anledning att, som jag skulle gjort förut, sätta sig och göra en arkeologisk utgrävning i armarna eller benet med ett rakblad som ändå hjälp medel. När det dessutom är just skärsår och panikattacker som fått folk att lära hata mig så blir det väll en ännu dummare ide?? fast i mitt inre skriker nån att det är ett bra skäl. Men varför låta det gå ut över mig själv, egentligen..

om någon har lyckats läsa igenom allt det här så bockar och bugar jag, skulle återigen tatt av mig hatten och sagt att du förtjänar en bulle... vilket du gör!

Men... om jag är vuxen, får jag inte hålla handen då??

Att fylla 21 var överväldigande, jag trodde att jag återigen skulle sitta ensam med morsan och känna mig deppad... det var så i år också, men dan efter kom så många fina vänner, jag ville att fler skuller komma. men jag har en otroligt liten lägenhet så vi fick vara hos Eva, morsan, max 8 pers. jag valde att räkna bort mig själv, så vi blev nio... jag fick vackra brev, nudlar, chips med räksmak (?) en zebra och apa i plast. Moa hade skrivit en dikt som nästan fick mig att gråta. Den handlade om mig, och jag märkte det. Det känns lite konstigt för nån snubbe skrev tydligen en låt om mig som nåt band ville köpa, efter han träffat mig alkoliserad på en krog och snacka om ett kvinnohem jag bodde på. 18 år och hemlös, då är det inte rätt!

men nu dricker jag te med min ange, jag kar knåpat ock klistrat ihop en julklapp åt henne.. ett skrivblock, allla har inte datorer... jag har en, men jag har inget internet, egentligen.
Ange är iaf vacker där hon sitter och ser sorgsamt konsentrerad ut... en känsla av något kommer upp när jag kollar på henne, men jag vet inte riktigt vad, något posetivt men skrämmande... det påminner om kärlek, men är ändå något helt annat. jag lyssnar på musik... försöker komma fram till vad jag ska göra åt mitt liv. en gång i tiden var jag så aktiv, sen kom sjukdomen som en käftsmäll, och varje gång jag ställt mig upp igen helt och hållet, får jag en ny. det ska inte fortsätta så. det ska bli bra. jag försöker lova mig det. Jag undrar bara om jag lever, om jag verkligen lever. eller om jag bara överlever, förr sa många att jag var död. nån svarade på min fråga om hur hon skulle reagera om jag tog livet av mig, hennes svar blev att hon inte skulle bli vidare förvånad, och att jag på ett sätt redan var det. sånt känns, även för en levande död... men det börjar bli bättre med sånt nu. jag är iaf på gränsen till levande.. och så länge jag skriver så klarar jag mig. Om det så bara är på ett gammalt kvitto som förteljer mig om precis hur dyrt det är att röka. Jag köper runt 100g löstobak och en till två limpor när jag får mina pengar, det känns i plånboken. men man slipper stå utan när pengarna är slut iaf.
det här kanske ska vara mer av ett vad har jag gjort idag grej. men det kan nog aldrig hända. för vad skulle jag säga då? jag vaknade 15, 30 eftersom jag inte lyckades somna igår... snacka med en psyktant, som hör och häpna, jag gillar. åkte och handla. kom till eva (mor min) blekte mitt svarta hår efter 3 vårrullar.... du förstår själv, det kan inte bli intressant.. då spyr jag helldre ut tankar om allt emellan himmel och jord. tack för den här gången.