Upplysningsvis

Jag har vart borta ett tag.
Det hela började ned att jag ville bli nykter så jag tänkte att jag skulle berätta för sos att jag missbrukade, tänkte ATT det kunde vara en bra början.
Deras första åtgärd var att sätta mig på ett hem för hemlösa missbrukande kvinnor i gbgs centrum, närmare bestämt vid Masthuggstorget. För er som någonsin varit missbrukare i gbg vet att detta inte är en bästa placeringen,
Även om tjejerna var jävligt trevliga så var dom långt ifrån nyktra.
Efter ett tag började jag dagen med en kopp kaffe och en halv Subitex (heroin substitut).
Jag kan inte påstå att detta var något jag hållit på med tidigare, situationen var uppenbarligen ohållbar och jag tog åter kontakt med soc och bad om att få komma hem där jag lättare skulle kunna hålla mig ifrån.
Dom sa att detta var en omöjlighet och en liten del av mig dog.
Till sist fick jag hjälp av vänner och min mamma att få bo hos dom istället.
och tillslut fick jag plats på ett behandlingshem i Skåne.
Tyvärr funkade inte det som det skulle, personalen bröt tystnadsplikten, saker som hade hänt kom fram till dom andra intagna och en ur personalen talade tillåmed med mig om en tjej som hade stuckit därifrån och personalen sa till mig att hon hade knarkat bort halva sin hjärna, och fortsatte prata om henne specifikt, jag tyckte inte detta var okej och kontaktade soc och bad om förflyttning.
Olyckligtvis hade vissa saker kommit fram som fick dom att anse att det enda jag ville var att fortsätta missbruka. Ytterligare har jag sen flera år haft problem med skälsvkademissbruk, jag skar mig så dåligt att jag kom åt en artär fick ha tryckförband och åka in till sjukhuset för att sys. Efter detta fortsatte såret att blöda i tre dar. När jag berättade för personalen att jag hade planer på att göra det igen var deras lösning att jag kunde äta en citron, då detta skulle få mig på andra tankar. Jag tog åter igen kontakt med soc och att jag åker hem, jag får då veta att jag inte kommer att ha någonstans att bo och att jag.antagligen kommer att få LVM omgående. Jag bestämde mig för att stanna kvar men ber dom leta vidare efter ett annat beh hem, jag får veta att jag är en så besvärlig/sjuk person att jag inte kommer att få nått annat. Min lösning blir att bruka på rummet. Självklart kommer dom på mig och jag blir skickad till psykakuten. Den första avdelningen jag hamnade på kallas Piva (psykiatrisk intensiv vårdavdelning) vilket jag inte behöver. Här får jag ex vak trotts detta kan jag sticka fingrarna i halsen efter maten medans personalen tittar på och frågar om det verkligen är nödvändigt. Dom andra där är inlåsta på sina rum med ett tittffönster in där nån står och kollar på dom medans dom skriker, till sist blir dom bältade och och får en spruta i röven så att dom blir lugna. När dom sedan vaknar förs dom in på rummet och dörren låses sedan börjar allt om. Två dagar efter detta kommer TPT (transporttjänst för fångar) och tar mig till Runnagårdens LVM Hem. Där blir jag först lobbad (innebär att alla mina ärr, tatueringar och ögonfärg osv sätts i arkiv om jag nån gång skulle bli efterlyst)
Efter detta tvingas jag klä av mig naken framför personal, först pissa och sedan duscha. Man får sedan klä på sig deras kläder och underkläder ( begagnade) och bli införd på intaget, detta är som häktet där man förövrigt stannar när man åker med TPT. I mitt fall var det en tjej där som inte blev så glad över att få sällskap så jag sattes in på isoleringscell, dock med öppen dörr och Tv. Här hade jag också ex vak i fem dagar,efter en dag kom jag dock in på intagsavdelningen. För er som inte vet innebär ex vak att allt man gör blir iakttaget inklusive sömnen. På intagsavdelningen är jag sedan en månad och fyra dagar, jag kom dit ren och intaget ska man lämna när man tänt av. På intaget var det smittsam Bulimi och personer skrek hela tiden, en pratade med en man som inte var där i hundra oktav, andra skrek på en kvinna som gick fram och tillbaka, en personal nekade oss våra mediciner, bad en av oss intagna att hålla käften och valde att spela patiens istället för att arbeta med oss. Senare kom jag till avdelning två där vi iallafall fick ha våra egna kläder och möjlighet till utevistelse. Under rättegången fick vi sova på Skånegatan, där jag återigen tvingades klä av mig naken och böja mig framåt. Mitt LVM fastställdes.
Efter detta så levererade faktiskt soc och efter en månad fick jag komma hem på en P27a (vård i hemmet) Här är jag idag fem månader senare, livrädd för ett snedsteg då allt från Runnagården kommer att upprepas, när mitt LVM har gått ut (i januari) är det fortfarande så att om jag skär mig eller missbrukar skickas jag på en akutplacering paragraf 13 till Runnagården.

Det var allt för idag, tack å hej leverpastej.
Jag hoppas människor läser detta och får sig en tankeställare, vården i Sverige idag är inte nämnvärt så bra som de tror, detta har varit en kränkning större än våldtäkten jag har varit med om.

Mvh
Alina

så allavet så har jag tabbat bort min telefon

Ida...

tack för att du bankar vett i skallen på mig... du har så rätt det ibland gör ont...
puss*

jag kännermig patetisk....

till Lisa

jag älskar en flicka med en såpbubbla till hjärna, vacker men skör.... går den sönder kan man blåsa en ny
men om hon går sönder... kan man inte laga henne igen...
jag lägger allt mitt hopp på att man kan få den att inte spricka, för man kan inte blåsa en ny! det finns bara en!
en LOVE för mig... en sån vänskap...

den perfekta... iaf för mig..
flickan har egentligen inget namn, det är bara hon...
hon är min sjuksköterska och min syster, min kärlek och min beskyddare...
Hon är allt jag vill ha, och lite jag inte vill kännas till....
jag älskar delar av henne men hatar det andra...
tydligen bara jag som känner så, jag och hon...

För jag känner en flicka med en såpbubbla till hjärna
Vacker men skör!


HON ÄR MIN! och jag är hennes....

saknar dig love

jag blir nog aldrig helt hel igen...
vila i frid love!

tackar ida för bilderna!

vill leka i solen med dig love! (yeah you know who you are)!
så glad du vågadde kontakta mig i en av dina svåra stunder..... hedrad!
Älskar dig always!! <3<3

bilder till dig Lisa love!

Duktig??

Jag har inlett den eviga kampen mot monstret i mig....
jag ska bli ren... Inga mer jävla ursäkter... om jag får uttrycka mig så???
Jag gör det för min skull.... men lite för andras också kanske... men först mig sen er, ni med diamant glittrande själar...
Älskar er<3 för alltid!!

jag lever i den här s.k. verkligheten...
inte för att jag vill utan för att jag måste...

hon spelar ett spel och vi är hennes pjäser.... hon väntar på att få slå till... hon ska förinta jorden, genom att långsamt strypa oss med valfritt tillhugg...
och jag vet vem det är!! Det gör jag faktiskt! fast kanske bara nu....
inga frågor tack.... vi kommer ändå aldrig undan hennes fasa!! *hihi

Aurora betyder gryning...

Luften börjar smaka vår nu igen....
jag vill sätta mig på ett hustak i fällknivsställning och dricka tequila rose direkt ur flaskan... hålla nån fin i handen och glömma bort alla besvär...
är det för mycket begärt???
PIXEE jag saknar dig så... och Ida och alla andra jag inte orkar skriva in namnet på....
jag saknar allt... jag tror jag har drabbats aav en släng utav psykisk stabilitet... Undrar hur länge den varar??
evighet eller bara en slängbit av det...?
love ya all!

but I dont know what to do whit myself...

Blåmärken

Mina knogar är uppsvällda och har en lätt lila färg.... jag upptäckte detta först när jag satte mig ner för att käka lunch.... "ingen lunch inget kaffe", så okej då.
jag började i vilket fall skratta åt synen av mina händer... då nån annan här sa han hade hört mig slå hela kvällen och jag började som vanligt fundera på varför ingen kommer och säger åt mig att sluta...
Återigen känner jag mig osynlig...
Jani kom iaf igår... han hade med sig mint chocklad och cola... allt som allt var det hela ok när han var här, men jag slängs mot golvet så fort någon vänder sig för att gå... varje jävla gång, oavsätt om jag är så att säga inne, eller ute... jag klarar ej att skiljas från folk... undrar varför...
Men tobaken väntar och jag är nervig.... så jag tror jag slutar här, iaf denna gången..

Känner mig fortfarande lätt efterbliven... Men vad fan ska man göra åt den saken??
jag vill egentligen sitta och göra tiaror... bli riktigt jävla babydoll!!! måste kanske ta en sväng förbi BR eller nåt... vi får se.
jag känner mig mer splittrad än på länge, jag vill både isolera mig och umgås med folk samtidigt... Inte bara det utan allt, jag känner mig verkligen kluven ang allt...
borde sitta och sy egentligen... hoppas den viljan finns kvar när jag åker hem till min kära symaskin.... Jag ska bli så söt så att man kan spy!!
inte påpekats än, men återigen är håret svart.. jag känner mig nöjd, funderar på att bli panda eller nåt... någon som minns den stilen?? den är ju typ utrotad nuförtiden...
så ska jag bara äta söta saker, så jag också blir söt (vilken film vilken film, huh huh?). Jag känner mig så jävla udda... vet fan inte varför ens...
Men massa fina tankar till alla ni som förtjänar det!!!

luv luv<3<3

är det här vad ni kallar liv??
för isf vet jag inte om jag vill vara med mycket längre...
Alternativen?? Det finns inga jävla alternativ. Bli hög, full ta livet av sig eller fortsätta som det är
ni får gärna tycka jag är patetisk.... jag bryr mig faktiskt inte om den saken längre...
inte ens lite frågar hjärnan högt... Nej jag har fällt nog med tårar pga andra tänker jag tillbaka..
och sen blir det ett surr i huvudet igen av tusen olika tankar och åsikter...
Kan inte längre fokusera ens på musiken, så detta får nog räcka..

JAG HATAR VINTER OS!!

att sitta på psyket under sport-tider på tv är för mig ett rent helvete...
men jag lyssnar på Courtney och funderar på dumheter...
men några sådanna blir det inte!! Jag ska kanske stanna längre än planerat... jag måste erkänna att jag blev förvånad... läkaren lyssnade nämligen på mig (wow säger man då)...
Annars har jag fortfarande ingen aning om nånting alls, mitt huvud snurrar runt runt....
men Hanna ska tydligen komma hit och hälsa på mig idag... Jag ska fan krossa henne i kramar!! Jag känner mig faktiskt inte vidare på humör för att träffa någon, men jag måste nog ändå... Jag ska inte isolera mig från världen så där tok mycket som vanligt..
jag känner smått för att springa ut och fucka upp mitt liv totalt... men har man kommit halvvägs på stegen är det ingen mening med att slänga sig mot marken... Ingen skulle klara av det heller för den delen.
JAG VÄGRAR LÄGGA MIG NER OCH GE UPP!!
Ingen behöver en begravning till att tänka på...
a.n.g. det har jag maniskt letat igenom döds annonserna... Men dom kanske bara publiceras i Kumla??? jag kanske borde fråga hennes mamma....
Min CDspelare är på nästan dygnet runt, förutom när jag måste ladda batterierna (Oj vad vitsigt det blev för det är ju typ det jag gör också??)...
Vet ej om jag skrivit det innan, men läkaren här är samma som på PBV, jag såg henne och tänkte bara "ge mig styrka"! Inte för att hon är dålig... utan för att jag måste springa på henne i ett år frammåt eller liknande. Jag kan knappast påstå att mina bästa sidor kommer fram under dessa förhållanderna.. Även om jag är ovanligt "väluppfostrad" i gämförelse med hur jag brukar va.. Ingenting har flugit genom rummet(!), sen att jag slår i väggarna och på mig själv är väll inget annat än förväntat... Men jag har tom försökt, och ibland lyckats, med det där svåra svåra ordet, hjälp... Får man lov att vara stolt över sig själv då??? om tom Lisa är det så borde jag också få det.. eller?

Ännu en dag på instutitionen för fritänkare...

Jag skulle egentligen gått till grupp terapin idag.... men hela jag känner mig så som jag tror det känns att drunkna...
kommer iaf snart hem... men till vad??
En av personalen ansåg jag borde söka beh. hem... jag funderar fan på det....
Jag är redo att ta emot hjälp nu, så snälla ge mig den!!
Ni kanske tycker att jag flyr från problemen, men saken är den att jag håller på att drunkna i dom... Så vad gör man??
måste bara komma på vad skiten hette.... där man söker alltså..
har fått nya kontakt män också.... det känns som en sten som lyfts från mina axlar... (kom inte vidare överens med En av dom andra)
Frågan är vad läkaren säger om att jag inte gick idag, men vad fan.... jag ser tom väggarna röra sig just nu.... Länge sen sist... tror jag.. för att vara mig iaf..
försöker jag fokusera på någonting, alltså stirra, så rör det sig... NEJ JAG SKÄMTAR INTE!!! men jag är inte heller psykotisk... (jag råkar bara ha massa mummel i huvudet, men dom är nästan helt borta pga drogandet... det lagliga, mår du dåligt? här har du ett piller effekten..
måste bara sägas om och om igen: sveriges sjukvård är fantastisk!

Ska vi straffas för vår ungdom??

Lisa kom och kollade på mig idag i ett besöksrum satt vi och citerade loranga böckerna..
Man måste ju leva upp till ryktet när man sitter där man sitter.... I GEGGAN! det roligaste av allt är att dom serverade lasange sen... ni som känner mig förstår, resten får helt enkelt be om en förklaring...
jag skrivs iaf ut på måndag verkar det som... så det blir väll exakt en vecka tror jag...
Dom ska tydligen jaga upp mig imorgon så jag kan ta mig till terapin också... Hur fan ska det gå??? Jag är ju zombiefierad.... jag skulle inte bli vidare chockad om någon började jaga mig med yxa och motorsåg för att taa mitt huvud... men gör ju så för att döda såna som mig!
Lyssnar på en gammal blandskiva, det enda jag kan tänka på är Ange.... allt på den e sånt som hon brukade lyssna på, minus nåt enstaka kanske...
just nu kajsa grytt...
Vart tog min älva vägen? varför flydde du? Jag pratade med din mamma... hon sa en massa grejer som bara fick mig att tänka Ö.D. men hur säger man det till någons mamma....?
Jag känner mig fortfarande osynlig... Men vad ska man göra åt den saken???
Varför försvinner alla, inte bara ur ens liv utan även ur sina egna..
Hur mycket ska man klara av? jag är bara 22 och ändå dör alla som flugor i min närhet, eller runt dom runt mig...
FAN!!! vi skulle ju ställa allt till rätta!
hoppas du är fri från dina demoner nu iaf...
nu kom tom vildängel låten.... kan man känna igen sig mer??
"...kommer inte snövit snart, kommer inte änglarna att landa.... kommer det goda livet snart?..."

(och titta, "där nere på gatan där dansar en tok")

jag vill göra snöänglar, men det kommer aldrig gå...

akta dig!

du kanske får vad du önskar....
Jag har blivit en medecin zombie.... det ända jag känner är frustration.
läkarsamtal nu.... eller har precis haft.. Jag förstog knappt hälften.
sen håller jag bara på att svimma hela jävla tiden..
nu tog orden slut... det ända jag kan tillägga är att jag är hungrig...

Tomhet

Benen bär inte längre min tyngd och huvudet accepterar inte längre mina tankar...
jag känner mig på något sätt värdelös
Jag vet inte om jag vill andas längre, men inte heller om jag vill sluta.
Får inget gräpp om verkligheten...
Någon eller några skriker i mitt huvud men jag uppfattar inga ord, bara smärtan i bröstet.
Den känns total.
Jag kan iaf älska och hata... än så länge, men fan inget mittemellan..
jag vill låsa in mig själv i ett täcke och aldrig komma ut igen... bara ligga där och slippa möta allt det hemska... slippa möta världen.
Vill bli nerdrogad till apstadiet, trotts alla mina tankar och åsikter om vad det är dom egentligen stoppar i mig..
Jag vill hålla någon i handen och märka att jag märks, märka att jag syns, märka att jag lever...

Vart ska man ta vägen...

vart går man när man inte har någonstans att hamna?
vem ser en när man känner sig osynlig?
Vad får man för hjälp när man inte vågar öppna munnen, när orden vägrar komma ut...
vad får man för hjälp när dom fem små bokstäverna är det svåraste ordet som kan komma ur min mun???
försöker smaka på det... hjälp, hjälp.... hjälp? Vad fan detyder det egentligen? och kan någon annan än en själv verkligen hjälpa??? Aj vad jag tvivlar..
Men det river i själen och jag känner egentligen bara för att ställa mig på ett hustak och skrika ut det.... de fem små usla bokstäverna som fastnar i halsen på väg upp, för ord har fått en sådan jävla stor innebörd...
Lär mig teckenspråk... så ska jag säga precis hur det är... jag nästan lovar,
HJÄLP!

snälla... HJÄLP!

va???

Ange.... alla utom just hon... så känns det iaf nu..
hur ska jag nu kunna hitta kraft att existera..
jag kan inte komma över att vi gled ifrån varandra så totalt... jag känner mig som den största skiten i universum!
Allt du ville var att vara med folk du älskar/ älskat?
men min jävla depression tillät mig inte att komma hem till dig.... det sista smset jag skrev till dig, jag fick aldrig något svar...
DU SÅG!!! med dig var jag aldrig osynlig...
du kände av och tog hand om...
och nu är du borta!
Gumman.... var det frivilligt??? Något inom mig säger att det var så..
eller blir det som med markus..... en obduktion som inte visar något...???
Det får inte vara sant!!!
Du kommer alltid vara min syster och vapendragare...
Men vart tar man vägen??
Jag vågar inte älska mer... jag vågar verkligen inte... om alla i min närhet ska försvinna, så är det nog fan bäst att inte känna något...

Jag sitter i tröjan du gav mig... det var inte ens planerat....
bad en kvinna om en cigg och fick en mentol... mer minnen..
Dom proppar i mig benzo, och jag kan bara tänka på dig.... Igår innan jag ens visste,
sprang jag omkring flöddrad på noct i PK huset.... tänkte på dig då med...

jag glömmer dig aldrig....
Tro på det, så tror jag på att du har det bra..
men du får hemskt gärna informera mig om saaken.... ja, jag menar allvar..
Jag vet att du kan tala med mig.... I drömmarnas gränsliv..
Men nu måste du ta Markus med dig till den s.k. andra sidan..... så ni båda kan finna sinnes ro... du med dina älvor, och han med sin nyfikenhet... kanske att ni åker till landet ingenstans.. Den andra stjärnan till vänster och rakt fram till gryningen om jag inte missminner mig...
Älskade älskade Ange...
jag ser fram emot att få träffa dig igen..... men bara ödet kan bestämma när, och det kan ingen av oss rå på.
tills dess.... Adjö.