va???

Ange.... alla utom just hon... så känns det iaf nu..
hur ska jag nu kunna hitta kraft att existera..
jag kan inte komma över att vi gled ifrån varandra så totalt... jag känner mig som den största skiten i universum!
Allt du ville var att vara med folk du älskar/ älskat?
men min jävla depression tillät mig inte att komma hem till dig.... det sista smset jag skrev till dig, jag fick aldrig något svar...
DU SÅG!!! med dig var jag aldrig osynlig...
du kände av och tog hand om...
och nu är du borta!
Gumman.... var det frivilligt??? Något inom mig säger att det var så..
eller blir det som med markus..... en obduktion som inte visar något...???
Det får inte vara sant!!!
Du kommer alltid vara min syster och vapendragare...
Men vart tar man vägen??
Jag vågar inte älska mer... jag vågar verkligen inte... om alla i min närhet ska försvinna, så är det nog fan bäst att inte känna något...

Jag sitter i tröjan du gav mig... det var inte ens planerat....
bad en kvinna om en cigg och fick en mentol... mer minnen..
Dom proppar i mig benzo, och jag kan bara tänka på dig.... Igår innan jag ens visste,
sprang jag omkring flöddrad på noct i PK huset.... tänkte på dig då med...

jag glömmer dig aldrig....
Tro på det, så tror jag på att du har det bra..
men du får hemskt gärna informera mig om saaken.... ja, jag menar allvar..
Jag vet att du kan tala med mig.... I drömmarnas gränsliv..
Men nu måste du ta Markus med dig till den s.k. andra sidan..... så ni båda kan finna sinnes ro... du med dina älvor, och han med sin nyfikenhet... kanske att ni åker till landet ingenstans.. Den andra stjärnan till vänster och rakt fram till gryningen om jag inte missminner mig...
Älskade älskade Ange...
jag ser fram emot att få träffa dig igen..... men bara ödet kan bestämma när, och det kan ingen av oss rå på.
tills dess.... Adjö.