kanske att jag är livstrött, eller är det för enkelt?

nåt har fått mig att krevera...
gråter flera gng varje dag... är så trött, ända in i själen... men VILL ha styrkan. KÄMPA som ange hade sagt.... jag måste orka kämpa, men det är fan så svårt ibland.
jag känner mig ensam och övergiven... lyssnar på depp musik och känner för att måla hela världen röd med den enda färgen jag har inom mig...
jag må vara patetisk i någras ögon... det rör mig just nu inte ryggen...
Jag känner det som om jag inte passar in någonstans, för frisk för att klassas som sjuk, för sjuk för att klassas som frisk.
på psyk sa dom jag hade en personlighets störning... jag fråga om dom mena min borderline men tydligen inte... jag fatta ingenting... Vad är felet på mig då?? Tänk om jag har ADD elller nåt... tom tog ju upp det men det har som allt annat runnit ut till ingenting...
JAG saknar mina vänner... mina fina FINA vänner... ni betyder allt för mig... ni och morsan håller mig vid liv.... när man inte ser några anledningar i sig själv för att fortsätta så får jag se dom i er...
tragiskt men sant.

måste det nödvändigtvis alltid sluta så här??? vill egentligen baraa samla på mig massa piller och gå och lägga mig i skogen... frysa ihjäl och slippa känna mer... Men vad är det för jävla framtidsplan?? Jag vill vara lycklig.. men det är svårt att tvinga psyket till nåt som inte riktigt stämmer in med hur det känns....

How do you tell your father that you want him to notice you???
(en jävla bra fråga, fast i mitt fall är väll problemet att få honom att fatta innebörden i en sån fråga)

When they been raped on the inside tornd on the outside... blue october sätter ord på mina känslor och funderingar.... (då vet man att man är illa ute)

saknar en mening i att vara nykter nu... men jobbar på ändå, tappat nåt bara, men fortsätter för "er" skull... hoppas få tillbaka gnistan.. både om ett nyktert liv och om kort och gott, bara ett liv...
SNÄLLA GIV MIG STYRKA!
måste få lov att stå ut, men måste även få lov att ha ont, få lov att ha min ångest.... få lov att panik gråta...
sörja.
en av mina många teorier är att jag sörjer döden över mitt gamla liv... jag sitter ju på ett hem med målsiktning att dödA det enda jag känner mig riktigt säker på om mig själv.... till det posetiva blir väll den ändringen, hoppas vi, men ack så svårt.

Jag vill ju bara BLI älskaD!
...är det så svårt att förstå???...

men jag saknar fan tjacket... har snart gått ett år sen jag rörde det sist..... men jag är fan likförbannat sugen. sugen efter den lättnaden en bra panna ger...

jag bara önskar att jag kunde känna mig mindre i vägen... det vore så skönt att känna sig välkommen... kan vara att jag är så van att bli så totalt älskad och välkomnad av mina vänner att det här mer vanliga bemötandet är ovant för mig... och därför känns det inte tillräckligt?? vild teori bara, men ändå... kan ligga nåt i den?...

jag känner mig förbisedd... och jag hanterar inte det så bra.
och timlånga samtal med morsan om att min kära far aldrig kommer att se mig kanske borde lätta på saken, då det finns förklaringar i den... men fan heller att det får mig att förstå.. hade fan lättat om han bara visade nåt... vrede eller vad fan som hälst. har nog aldrig hört att jag gjort nåt bra från den mannen... ffrågan är varför det e så??? morsan snacka om att han kanske e sjuk... ashbergare eller nåt.. men borde man inte märkt det på dessa snart 60 åren??
jag brukar vara bra på att diagnostisera folk i min närhet men här går det fan inte.
alla i min familj är så jävla innåtvända.. -mig då... jag är snarare för mkt åt andra hållet..
jag platsar inte in i landet lagom...
mellanmjölk är inte min grej... tyvärr gardell, jag är kanske undantaget som bekräftar regeln... vad vet jag??

men problemet e att jag inte kan göra så mkt... suga i mig et t pak cigg om dan och dricka en si sådär 15 koppar kaffe... ta sina tabletter för att orka och KÄMPA emot impulserna... är det ett värdigt liv?? jag tvivlar starkt på att det räcker...
men jag kan såklart ha fel...
vad vet jag?

jag vet iaf att det finns personer som bryr sig... och jag bryr mig om dom.... jag får tänka på det när det blir tungt.... så klarar jag kanske denna svackan också...

MVH //Alli