bitter...

Så jävla besviken. Gick från glad till på gränsen till gråtandes
bara för jag. Inte fick åka hem. Borde vara van med att bli besviken för här går Ingenting som man vill.. Jag bor kvar där jag mår som sämst, och nu fick jag höra att jag kanske blir där hela tiden.
Dom var tveksamma till om mamma sköulle få vara här i mer än en dag.. Men hon fick tillslut iaf. Men. Jag ville ju bara hem.. Hem över helgen liksom, hur svårt kan det va? Men nej nej... Var för nyligen jag låg på psyk.
Ok jag kan förstå dom, men jag är bitter... Ska jag väll få lov att vara? Eller?
Hatar verkligen när saker ej går som planerat, så jag får väll sluta ha förhoppningar då.. Eller?
Känns mest skonsamt så.
Jag önskar jag kunde bli lite jävlqa 'normal'... Har nog aldrig velat det förr... Men nån gång ska väll va den första. Jag kqan inte ens känna mig som en i mängden på ett ställle där vi alla ska vara lika. Eller har jag misförstått?
Vi e ändå alla förföljda av missbruk och våra egna demoner här, men jag känner inte att jag tillhör. Snarare att jag e jobbig och i vägen.
Självklart kan det va så att jag inbillqar mig men ändå...
Jag e nog bara bitter...