hoppas detta e ok för dig ida... du logga ju ur så fort...

Sugarheart "Little girl she's on the floor she gets it all cause she's the whore.." säger:
Som mig på rassle då Jag sket och spydde av ren njutning när jag satte mig på den rena vackra toaletten
Alina säger:
haha
word
Sugarheart "Little girl she's on the floor she gets it all cause she's the whore.." säger:
Näh, nu jävlar måste jag sova, är dötrött och har känt mig smått sjukis hela dagen
Alina säger:
ok då din lilla slirpa
sov så gott
Sugarheart "Little girl she's on the floor she gets it all cause she's the whore.." säger:
Puss puss min lilla tacka, vi kan la höras imorrn? Sov gott
Alina sa (03:06):
det samma min lilla slirpa Alina sa (03:07):
förrresten!
skriv upp dom orden
Alina sa (03:08):
slirpa och tacka
e du snäll

har man inget gott att säga kan man gott hålla käft

bitter...

Så jävla besviken. Gick från glad till på gränsen till gråtandes
bara för jag. Inte fick åka hem. Borde vara van med att bli besviken för här går Ingenting som man vill.. Jag bor kvar där jag mår som sämst, och nu fick jag höra att jag kanske blir där hela tiden.
Dom var tveksamma till om mamma sköulle få vara här i mer än en dag.. Men hon fick tillslut iaf. Men. Jag ville ju bara hem.. Hem över helgen liksom, hur svårt kan det va? Men nej nej... Var för nyligen jag låg på psyk.
Ok jag kan förstå dom, men jag är bitter... Ska jag väll få lov att vara? Eller?
Hatar verkligen när saker ej går som planerat, så jag får väll sluta ha förhoppningar då.. Eller?
Känns mest skonsamt så.
Jag önskar jag kunde bli lite jävlqa 'normal'... Har nog aldrig velat det förr... Men nån gång ska väll va den första. Jag kqan inte ens känna mig som en i mängden på ett ställle där vi alla ska vara lika. Eller har jag misförstått?
Vi e ändå alla förföljda av missbruk och våra egna demoner här, men jag känner inte att jag tillhör. Snarare att jag e jobbig och i vägen.
Självklart kan det va så att jag inbillqar mig men ändå...
Jag e nog bara bitter...

bara skriva...

suttit i telefon med enrika en mindre evighet... det e fan peppande att prata med henne... vi verkar dessutom kommit fram till en hel del liknande åsikter...
hoppas så innerligt jag ska få permission i nästa vecka så jag kan träffa henne och my... och även josefin, även om jag inte känner henne (än).
skulle va så skönt å få vara hemma ett slag och känna på hur det e... får inte glömma ta upp det i morgon på gruppen...
har ju faktiskt inte haft nån riktig permis sen jag kom... vart hemma på en funderare och vart i gbg när jag låg på psyk.... men ingen regelrätt permission..
annars har jag varit riktigt glad den här helgen... jävla skönt, om dock ovant.
kanske har jag landat??
intressant tanke.
jag hade tydligen inget vettigt å skriva idag...
kanske senare, tills dess..
ha det vackert!

Kniven i hjärtat - Leva Död

The "Oasis" Music Video - From "Who Killed Amanda Palmer"

hittade lite gammalt kladd...

drömmer om en anledning
att bara vara
kvar i nuet

det behövs inte mycket mer
bara slippa fly...
slippa sitta där med ursäkter
"det var inte meningen"
"...det ska aldrig hända igen"
men det gör ju det...
om och om igen....
oavsett vad det handlar om...
man ska akta sig för mig har jag hört... man ska akta sig riktigt ordentligt.
jag kanske bits...
och vem vet vilka sjukdomar jag bär på
Minns ni när man var rädd förr kill -bacillen....
minns ni hur äckligt det var att bli pussad på?
nu vill vi inget helldre
allt handlar om känslor
allt handlar om kärlek....
när det e som det ska va...
men plötsligt glömmer man att älska och det finns ingen kärlek...
det är då även jag ber er akta er från mig...
det e då jag kan se snäll ut utan att mena det...
bara för att bita till som en huggorm när du är oförberedd....
det är inget jag gärna erkänner
men jag är extremt kluven till allt
ALLT
jag är svart och vitt personifierat...
men det är det ingen som märker
alla ser bara tll det dom gillar, eller det dom HATAR
det är dom ända sätten man kan se på mig på

Jag ser din ångest
jag ser den ta över och känner så väl igen mig. . .
Vill kunna säga lungnande ord som att,'
det går över... jag lovar det går över!
men vad fan vet jag om det...
ser din förskärare och vet med mig vad den används till
Men jag kan inte me att tvinga dig ge upp den.

För vad fan vet jag?

iofs allt men egentligen inget
Jag har aldrig varit dig. . .

även om jag är precis som dig

Jag önskar jag kunde ta ett magiskt täckstift
och måla bort alla märken,
både i själ och på kropp
och

se dig föas på nytt och resa dig upp
STOLT OCH STARK
önskar jag kunde få dig att förstå att jag ingenting förstår
fast jag vet precis allt.

att våga lita på att jag gör rätt

Nu har jag suttit i två timmars grupp terapi...
det känns som om jag har gjort allt fel och har inget här att göra. sen hör man andras åsikter av det jag berättar.... och förstår plötsligt att jag faktiskt har gjort rätt... det är bara det att ångesten förklär det som är bra till något dåligt..
konstigt hur förblindad man kan bli av nåt som egentligen (även om det e svårt att tro) bara är en känsla..
mitt största problem e mig själv... jag har ju liksom dubbla personligheter... mona och alina. och en av dom sätter käppar i hjulet för dden andra. är rädd för förändringen jag måste ta. Jag måste döda mona och det e svårt för jag har haft med mig henne så jävla länge...
Det lilla mongot med rakblad och sprutor... tjejen som är för full för att tänka på hur hon beter sig och gör precis vad som helst för att få fly från ansvar och verklighet...
kontra alina som försöker ta sig samman och som man kan resonerA med... hon som tar ansvar och ger er ett moget svar och ett respektabelt bemötande... hon som inte åker runt halva stan och dricker sig så full att hon tillslut spyr ner er soffa.
gissa vilken jag föredrar att va? så varför är det så jävla svårt att släppa taget.
kanske e det en sån jävla trygghet i att vara sjuk... som att man ursäktas för sitt beteende?? jag har svårt att lista ut det där...
Hon som måste bort kontra hon som inte riktigt vågar komma fram...
hur fan gör man??
Hur Fan Gör Man?!
kan inte nån svara på det??? hade varit så jävla tacksam för lite vägledning... man tycker ju man borde få det av terapefterna men tydligen inte.. tror man ska lista ut det själv... måste va så dom tänker.... men jag lyckas bara med sånt om jag får bolla mina ideer.... viva la grupp terapi!
tyvärr är det inte mycket sånt där heller...
nåja, fortsättning följer...
få se om jag lyckas kväva den där jäveln!!
ta död på henne så det rätta jag kommer fram.
önska mig lycka till...
tills vidare, lev vackert och ta det lungt // Alli

försvinner inte smärtan så försvinner jag

Jag får skrika och skaka och hyperventilera, men fan inte ge upp... den här smärtan kommer att försvinna även den... om annat så försvinner jag. inte i ett hav av tabletter eller blod eller med en snara om halsen.. men jag kommer fly verkligheten.
men jag kan inte tycka jag är värd mycket om jag går tillbaka till sprutan, eller den jävla gasen...
jag är fan 23 år gammal och sjukt beroende av tändargas, men jag inser att det måste få ett slut.
Men om nu inte ångesten lägger sig... om... orkar jag det då??
va fan... jag får säga det själv: jävla hjärna: LÄGG NER!
men när man förlitar sig på att vissa kemikalier (i form av medikamenter) ska lätta på det så kan man ju börja fråga sig varför inte andra gör det...
fan jag har börjat reflektera som en idiot.
tillbaka till nyktehets spåret nu hjärnan... TACK!
skriver jag och sväljer ner mina tabletter med en klunk cola.
kanske vill jag bara få höra nånting uppmuntrande...

(men såret på min arm luktar ruttet kött). . .

jag vill måla stjärnor av lycka i mina ögon...
jag vill kunna se mig i spegeln utan att det hugger till
mina ögon är så svarta.. dom lyser inte av lycka utan av sorg. . .

tabletter tabletter tabletter... är det så man hittar sig själv??? så jävla tveksam.
vill ha ett hem fyllt med vackra saker och människor.
inte sitta på nåt jävla hem mitt i bibelbältet och långsamt långsamt se mig själv försvinna...
för dom vingklipper min personlighet... man får vara precis som man vill bara man tonar ner det.... men jag har aldrig kunnat det... det tillhör en del av mig att vara mycket... o rätt barnslig. MEN DET E JU JAG JUH!

å vad jag saknar er... å vad jag saknar sommaren, saknar parken saknar bandarn saknar folkbers saknar dansen saknar skratten saknar förälskelsen i alla nya människor saknar att vara med om nåt nytt saknar ner rökta små pojkar som hänger med hem till morsan saknar att hångla saknar att vilja hångla med just den persomen SAKNAR LIVET!!!
och fan vad jag saknar lyckan
saknar solglasögon toxic wonderland dunken med rödvin o fanta saknar Lou reed och a perfect day... saknar john silver och saknar DIG!

saknar livet...

kanske att jag är livstrött, eller är det för enkelt?

nåt har fått mig att krevera...
gråter flera gng varje dag... är så trött, ända in i själen... men VILL ha styrkan. KÄMPA som ange hade sagt.... jag måste orka kämpa, men det är fan så svårt ibland.
jag känner mig ensam och övergiven... lyssnar på depp musik och känner för att måla hela världen röd med den enda färgen jag har inom mig...
jag må vara patetisk i någras ögon... det rör mig just nu inte ryggen...
Jag känner det som om jag inte passar in någonstans, för frisk för att klassas som sjuk, för sjuk för att klassas som frisk.
på psyk sa dom jag hade en personlighets störning... jag fråga om dom mena min borderline men tydligen inte... jag fatta ingenting... Vad är felet på mig då?? Tänk om jag har ADD elller nåt... tom tog ju upp det men det har som allt annat runnit ut till ingenting...
JAG saknar mina vänner... mina fina FINA vänner... ni betyder allt för mig... ni och morsan håller mig vid liv.... när man inte ser några anledningar i sig själv för att fortsätta så får jag se dom i er...
tragiskt men sant.

måste det nödvändigtvis alltid sluta så här??? vill egentligen baraa samla på mig massa piller och gå och lägga mig i skogen... frysa ihjäl och slippa känna mer... Men vad är det för jävla framtidsplan?? Jag vill vara lycklig.. men det är svårt att tvinga psyket till nåt som inte riktigt stämmer in med hur det känns....

How do you tell your father that you want him to notice you???
(en jävla bra fråga, fast i mitt fall är väll problemet att få honom att fatta innebörden i en sån fråga)

When they been raped on the inside tornd on the outside... blue october sätter ord på mina känslor och funderingar.... (då vet man att man är illa ute)

saknar en mening i att vara nykter nu... men jobbar på ändå, tappat nåt bara, men fortsätter för "er" skull... hoppas få tillbaka gnistan.. både om ett nyktert liv och om kort och gott, bara ett liv...
SNÄLLA GIV MIG STYRKA!
måste få lov att stå ut, men måste även få lov att ha ont, få lov att ha min ångest.... få lov att panik gråta...
sörja.
en av mina många teorier är att jag sörjer döden över mitt gamla liv... jag sitter ju på ett hem med målsiktning att dödA det enda jag känner mig riktigt säker på om mig själv.... till det posetiva blir väll den ändringen, hoppas vi, men ack så svårt.

Jag vill ju bara BLI älskaD!
...är det så svårt att förstå???...

men jag saknar fan tjacket... har snart gått ett år sen jag rörde det sist..... men jag är fan likförbannat sugen. sugen efter den lättnaden en bra panna ger...

jag bara önskar att jag kunde känna mig mindre i vägen... det vore så skönt att känna sig välkommen... kan vara att jag är så van att bli så totalt älskad och välkomnad av mina vänner att det här mer vanliga bemötandet är ovant för mig... och därför känns det inte tillräckligt?? vild teori bara, men ändå... kan ligga nåt i den?...

jag känner mig förbisedd... och jag hanterar inte det så bra.
och timlånga samtal med morsan om att min kära far aldrig kommer att se mig kanske borde lätta på saken, då det finns förklaringar i den... men fan heller att det får mig att förstå.. hade fan lättat om han bara visade nåt... vrede eller vad fan som hälst. har nog aldrig hört att jag gjort nåt bra från den mannen... ffrågan är varför det e så??? morsan snacka om att han kanske e sjuk... ashbergare eller nåt.. men borde man inte märkt det på dessa snart 60 åren??
jag brukar vara bra på att diagnostisera folk i min närhet men här går det fan inte.
alla i min familj är så jävla innåtvända.. -mig då... jag är snarare för mkt åt andra hållet..
jag platsar inte in i landet lagom...
mellanmjölk är inte min grej... tyvärr gardell, jag är kanske undantaget som bekräftar regeln... vad vet jag??

men problemet e att jag inte kan göra så mkt... suga i mig et t pak cigg om dan och dricka en si sådär 15 koppar kaffe... ta sina tabletter för att orka och KÄMPA emot impulserna... är det ett värdigt liv?? jag tvivlar starkt på att det räcker...
men jag kan såklart ha fel...
vad vet jag?

jag vet iaf att det finns personer som bryr sig... och jag bryr mig om dom.... jag får tänka på det när det blir tungt.... så klarar jag kanske denna svackan också...

MVH //Alli