Man ska inte skala potatis i tätbefolkade områden.

(soundtrack: För fallna änglar - Loke) Avtändning. Min kropp brinner av vrede, ångest, humörsvängningar, ÅNGEST! Fick idag tala till mig ett benzo schema. Allting fattas, och jag vill inte mer. Två dagar i rad försökte jag kväva mig i en snara av satin.... de kom på mig båda gångerna och klippte mig lös. Men jag vill inte längre. Det enda jag kan säga är att det är självförvållat. Men även att jag sökte själv. Trodde jag skulle kunna förklara något här. Men nej. Mattias finns här för mig iaf. Mot all förmodan står han kvar, men vart står vi?? Jag hatar droger, hatar, av hela mitt hjärta. De fick mig förvisso att överleva. Men de kommer bli min död om jag inte sätter stopp här. När man kommer på sig själv med att blanda ut pannan med möjlig död. Då bryr man sig inte längre. Är på avd.361 Ångesten river, och jag vill verkligen ("inte") ha en panna. Jag vet inte om jag överlever kampen för ett liv. MEN jag ska FANIMIG försöka! jag ska ge mitt allt nu. Jag måste klara att leva. Hålla mig till de som älskar mig. De jag älskar. Ska sätta mig och bygga smycken snart tror jag. Det finns inte mycket annat att göra. Frågan är om jag ens orkar det. Jag vill ut nu, på denna avd. finns ingen framtid. Bara ett förflutet. Jag vill lämna detta liv bakom mig, och kommer så göra. Men på vilket sätt?? Jag har svårt att leva. Levnadshandikappad. Allt jag vill är att vara "normal-störd". Jag kommer ta distans från många jag anser vara vänner nu. Ta det inte som något annat än det att jag är för svag för att vara i närheten av både brukare och missbrukare. Funderar på att flytta. Men jag älskar ju göteborg. HJÄLP MIG! HJÄLP MIG! HJÄLP MIG! För jag klarar det inte längre. "Protect me from what I want" - Inget citat kan vara mer korrekt. Jag funderar på att ta livet av mig hela tiden, jag vet till och med hur jag ska gå till väga här på avdelningen. Men det måste finnas en annan lösning. En lösning utan lösningen. Att sitta med människor som inte ens förstår att saker och ting inte är okej, bara för att man är oförmögen att att röra sig eller säga nåt. Men jag beskyller mig själv. Det var vad som förväntades, och så blev det... jag kunde bara inte förmedla att jag inte fann det intressant. Hen vet nog inte ens om att jag inte var med på noterna. Varför blir det alltid såhär? Av ren idioti såklart. För att jag inte orkar bry mig när jag inte ens orkar leva. är det underligt då?? Men beskyll ingen utom mig. Jag är trött på att leva rock ´n roll. I år är det 10 års jubileum. 10 år som knarkare, och jag blir 25. Det är för mycket. Allt är för mycket. Ge mig någon slags styrka, jag har ett hopp, men ingen styrka. Det är väll hoppet som hindrar mig från döden. Ett hopp om att allt ska bli som man föreställde sig. Har mer att säga, men inga ord att förmedla det på. överlev inte barqaa (liksom jag) utan LEV! Det är det enda råd jag kan ge. <3