Smärtar.

De tsmärtar att behöva lämna så många som jag trotts allt hyser såpass starka känslor för Att punda är inte bara misär, långt ifrån. Det finns en anledning till att vi gör det. Pundet räddade livet på mig. Tyvärr har det varit nära på att ta mitt liv flera gånger också. Men jag har folk kvar, folk som bryr sig, folk som bryr sig tillräckligt mycket för att inte släppa mig ur sikte för att jag letar lugn. Sen finns det folk som bryr sig tillräckligt mycket för att ge mig det lugnet. Det sistnämnda har räddat mitt liv många gånger, men tillslut förstörde det det, livet. Nej, jag beskyller ingen annan, inte på långa vägar... Ingen har tvingat i mig något. Vissa har för all del varit så ivriga i sin generositet så att de har tjatat sig till att jag tagit. De är för mig, på sitt sätt, oförlåtligt. Men det var gjort av någon slags välvilja. Man prackar dock inte på folk knark. Hur bra du själv än mår på det så kan man inte utgå från att den andra, i detta fall jag, ska må bra av t.ex. psykadelika. Jag vill inte ha den sortens droger av en anledning... Men skenet kan bedra regält ibland. Jag är oerhört svag. Oerhört jävla svag när det gäller folk i min närhet. Sen att jag kan bygga upp en jävla självsäkerhet... det är nog den gamla jag som lyser igenom. För jag har blivit osäkrare med åren, och fått svårare att säga nej. Lättare att ge efter. I vissa kretsar anses jag nog oerhört svag. Men de som känner mig som mig, känner, förhoppningsvis, till styrkan jag bär på. Den som jag tryckt bort. Mitt "jävlas fan inte med mig för då råkar ni illa ut" försvann när jag började umgås med människor som lugnt kunde ha dödat mig utan att ångra sig. För att man käftade, för att man visade sig kaxig mot fel person, och när man inte vet vem den personen är.. kryper i.a.f. jag ihop och finner mig. Tills det bubblar över då vill säga. Först DÅ blir jag farlig, rentutsagt livsfarlig i vissa lägen. Jag slutade bry mig för ett tag sen. Det har lett till katastrofer. Det har även lett mig hit. hit till "slutet". Låt oss hoppas att detta är slutet i denna eran. Att jag inte behöver vara ytterligare en av dem som aldrig RIKTIGT lyckas ta mig ur, bort. Jag vill bli frisk från detta. För ja, missbruk är en sjukdom. En illegal sjukdom, hur det nu klingar fattar jag inte. Men så är fallet. Visst, för all del. Det är en sjukdom du, vanligtvis, bygger upp själv. Men jag står fast vid att ingen blir missbrukare för att de mår så jävla bra. Här på avdelningen finns det en f.d. amfetaminist. Han stöttar mig något otroligt. Det är tredje gången vi ligger inne ihop. När han fick veta varför jag var här denna gången, såg jag förståelse i hans ögon, och han lyckas muntra upp mig när abstinensen är som svårast. Han lyckas t.o.m. få mig att skratta. I samband med att jag nekades avgiftning 2-3 dagar innan de la in mig träffade jag Mattias igen för första gången sen seperationen också. Han har stöttat mig mer än vad jag trodde var möjligt. Att han ens vill stötta mig förvånar mig. Men det känns bra, tryggt... Ja faktiskt, det känns tryggt. Nu måste jag bara inse det faktum att dfet finns vänner, vänner jag älskar och som finns i mitt hjärta, jag inte längre kan träffa... I.a.f. inte på ett bra tag, och det känns tugnt. När jag la upp på min FB att jag skulle vara tvungen att ta avstånd från de som höll på, fick jag en kommentar: Hej då... Alina... Det var allt som var skrivet. Men eftersom det kom från just den personen föll jag i en fruktansvärd gråt. inte av panik, utan av sorg. Den personen betyder väldigt väldigt mycket för mig. Men jag kan inte, för jag måste börja värna om mitt liv. Men det SMÄRTAR. Som om någon /några dött. Fast de är i livet. Lättast vore kanske att försvinna, nu menar jag inte från livet i sig, iaf inte enbart, men skulle jag fly göteborg skulle det ju inte innebära att jag flydde problemet. För det bor inom mig. Jag kan inte flytta ifrån mitt mående och mitt missbruk utan att lämna adressen. För det finns inom mig. Den insikten är svårare än mycket annat. Drogar man så flyr man från någonting. Men hur ska man fly från flykten? Stanna kvar och se det i ögonen och vägra böja sig! Det låter inte vidare lätt, och är än svårare. Jag hatar att allt ska vara så kompliserat. Jag har bränt så många broar. Något jag skämms mest över, är hur sviken min kusins äldsta blev på mig, är på mig. hon kommer nog aldrig kunna se mig som mig igen. Även om jag skulle bli det. Förlåt. Det var verkligen inte meningen att dra in någon i mitt helvete. Jag förstod bara inte att jag förstörde även för dem som brydde/ bryr sig. För de som älskar/ älskade mig. Jag saknar så många av mina gamla vänner... Ni som betydde allt för mig. Men som inte orkade se mig ta livet av mig själv. Lisa Ida Bella Johannes Björn listan kan göras lång. Ofantligt lång. Mest av allt skämms jag. Inyte bara för mina val. Utan även för att jag introduserade andra till den här världen. Nej jag var aldrig den som tjatade, men jag förbjöd dem heller inte att ta i min närhet. Vägrade aldrig dela även om de aldrig testat innan. Jag borde straffas. Men det var deras beslut. det är väll det jag på något sätt kan trösta mig med. Jag var aldrig "kom igen nu för faan" typen. Tacka fan för det. Då hade jag inte kunnat leva med mig själv. Jag sålde aldrig min själ, i form av att sälja mig själv, men jag gav bort den. Jag gav den till drogerna att riva sönder. Allt med ursäkten att jag för en stund kunde andas, och det kunde jag! men när påsen tog slut... Då rev de sönder den totalt, och det enda plåstret som fanns var ännu en goodie-bag. Hur många meter har jag tryckt in i mina armar, in i mitt blod. Mer än vad jag vågar tänka på iaf. Jag gillade inte att bli väck, jag gillade att bli klar i huvudet, för en jävla gångs skull. Men den klarheten... det lugnet inuti en. Det är en illusion, såklart.. tror inte att ni som läser detta är dumma nog att tro något annat. De senaste månaderna har jag valt bort både mat cigg och kaffe... levt på tjack, och coca-cola, sistnämnda för att inte svimma när jag ställer mig upp. Och, det har inte varit lite. Förstår ärligt talat inte hur jag kunnat lägga vantarna på så mycket när jag inte ens har pengar till nudlar. Snarare, när jag inte ens haft pengar till nudlar, så har tjacket ändå kommit till mig. Bjud och bjud igen. Så har det alltid funkat bland dem jag rört mig vid. Eller, har jag bara varit sjukt manipulativ, utan att ens veta om det själv?? Pundet gör en ju till en manipulativ jävel. Så tanken är inte omöjlig. Jag känner äckel inför tanken på en panna. Men FAAAN vad jag vill ha en just nu. För ångesten slår mig med knytnävslag i magen och ger mig sådanna lavetter att det ringer i öronen, antagligen en vecka framöver kommer jag höra det tjuta av det där slaget, rakt över tinningen. Sen kommer det ju komma nya slag hela tiden under den veckan. Men, förhoppningsvis står jag där sen, blåslagen men ren, och utan ett sådant sug så att jag hoppar in i främmande bilar och erbjuder dem den sista stoltheten jag har i utbyte mot en femma. (Ja, jag har gjort det... som tur var fick han inte tag på något, så än har jag inte sålt mig, bara varit så äckligt nära på det så att jag vill försvinna). Tro fan att jag inte brydde mig om jag levde eller dog i det ögonblicket. Tro fan att jag inte brydde mig om jag levde eller dog, när jag tog använda verktyg och satte i venen. Tro faan att man plötsligt inser att man är riktigt djupt inne i skiten när man finner sig i de situationerna. Tro faan att jag vill bort därifrån! Nu är jag så ärlig så att det äcklar mig, risken finns att det äcklar er så mycket så att ni inte klarar av att kolla på mig igen. Men jag tänker inte försköna sanningen, för sanningen är bara en enda sak: KNARK ÄR BAJS! Må så vara att den skiten hjälpt mig genom mycket. men NEJ! Jag vill inte mer. Jag vill leva ett värdigt liv nu, inget mer. Jag pratar inte svensson. Men mer svensson än detta. HAr levt rock ´n roll i så många år nu, att lite normativt leverne vore en trevlig omväxling. Hur många kan säga det? En jävla massa antagligen. Men om man ser till den huvudsakliga befolkningen i det här landet, hur många? Om jag hade kunnat hade jag velat gå upp på morgonen, äta en macka med jävla hushållsost ta ut resterna från gårdagen som är lagd i en liten plast burk som tål att värmas i micro, till lunchen, och bege mig till ett arbete. Helst ett jag trivs med. Om jag kunde. JÄVLA SJUKDOMMAR! // Från en som bestämt sig för att inte bara överleva, utan leva också.