aurora

Så väntar man på mediciner. mat känns inte lockande, om än nödvändigt. för jag har fått såna hungerskänslor ihop med injektionerna. Ja injektionerna. De sätter sprutor i röven på mig med nevroleptika, i lugnande syfte. En del av mig önskar att det var något stsaarkare, de får gärna göra mig till zombie ett tag. En kemikalisk grönsak. Lyssnar på musik hela tiden. Det för tankarna på annat. Eller på precis situationen jag är i. Det känns betryggande att veta att man inte är ensam. Blir trött så fort, och SÅ arg för ingenting. Jag skällde ut vårdpersonalen igår för att middagen inte var näringsrik nog. (vem serverar potatisbullar, med inget annat än lingonsylt till)? Jag ska försöka hitta min hunger, men just nu, nä. Den finns inte. Ska tvätta ansiktet och lägga på ett nytt lager maskering tror jag. Fortfarande inte börjat bygga smyckena som jag tog med mig matreal till.. Det finns ingen ork. Ingen ork någonstans. Folk säger att jag börjar bli för mager, men jag ser det inte. Det är möjligt att "det där" har brytit ut igen. Nattpersonalen, och min favorit här, pratade med mig igår och sa, utan att ens veta vad jag vill, att han skulle ta upp på rapporten att jag borde få komma på behandlingshem. Det är ju det jag vill... Så jag hoppas innerligt att det blir så! Vill så gärna leva, men inte såhär. För det här är inget liv. Inte nånstans. Det här är skärvorna av något som en gång var ett liv. Jag kan inte beskylla någon annan, det var jag själv som tappade mig själv på golvet. Ingen annan. Det var det för nu. LEV FÖR GUDS SKULL LEV!