Kort och koncist

Snart ren i två veckor.
Kan ses som lite, men det är stort, då jag inte så mycket som velat röra skiten under den tiden.
För övrigt har jag skaffat katt, hon gör mig lycklig, lilla Nancy <3

Inte värdig ett liv?

Blev utslängd från psyk, avgiftningen avbruten. Varför?
Fråga mig inte, det var mer svepskäl än anledningar.
Men tydligen är jag fullt psykiskt frisk, bara en jävla pundare.
Men hon skulle iaf skriva ut "lugnande" till mig. Den fantastiska allergimedisinen atarax.
Funkade den inte när jag var sexton, så tvivlar jag på att den funkar nu.
Men en pundare kan ju inte få vara lugn och ångest fri. Vi får leva med panikångesten. För börjar du självmedisinera, är du inte värd så mycket som toalett pappret en läkare använder för att torka sig i röven med.
Synd att man inte får lov att bli en människa igen, utan istället förbli en samhälls parasit.
Det finns inte ord för vad jag tycker om det de kallar vård. Det finns ingen mänsklighet hos de som ska rädda våra liv när det behövs.
Det finns ingen räddning för sånna som mig. Det finns däremot, än så länge, ett jävlar anamma i mig dom vägrar ge upp.
Jag SKA ha den hjälp jag har rätt till. Om jag så måste byta land till ett som har fungerande misdbruksvård, och psykvård.
Men vilket skulle det vara?

Lite lättnad, lite...

Det börjar lätta.. 8 dagar ren nu.
Det börjar lätta.
Jag kan fortfarande få en smäll på käften av ångesten, men det blir bättre.
Det blir faktiskt bättre.

Fick precis ett samtal från min vän som så hej då.
Hon sitter på akuten.
Jag hoppas innerligt att hon sitter där för att be om en avgiftning hon också.

Jag ångrar att jag inte skrev när jag var fullt aktiv. Då hade jag kunnat se  mitt egna helvete varje gång jag tänkte tanken igen.
Men att börja dokumentera vid ATn är inte helt fel heller. Det verkliga helvetet. Jag har sådana aggressioner så det finns inte. Oavsett vad jag egentligen vill säger förnuftet stopp när jag är på väg att skriva ut mig. Inte för att få knarka, utan för att slippa allt detta. Inläggningar och mediciner. Sprutor i arslet, inte ofrivilliga, men knappast önskade heller.
Jag vägrar zyprexan iaf. Därav injektionerna. Jag hatar den medicinen av hela mitt hjärta.
Har säkert redan gått upp 5 kg under dessa 3-4 dagar.
För en ätstörd är det jävligt jobbigt. Speciellt då något ökar aptiten. Spy vägrar jag börja med igen. Kan man inte snudda kräkreflexerna utan att börja blöda, och tandläkaren säger att jag knappt har någon emalj kvar. Ja, då lägger iaf jag ner.ibland ångrar jag det beslutet. Men jag har iaf gått ner 50 något kilo. Så varför klaga? Överdriva så man blir undernärd är.en sak. En annan att spy upp maten, när.det.finns folk som tvingas gå till soppkök, och värre, är det fan så respektlöst att äta.sig övermätt, spy, äta lika mycket igen,.spy,.o.s.v.
Jag brukar.ju kunna svälta mig rätt bra.men BLÄÄÄÄH för dessa meds.
Jag blir kanske.aldrig den jag vill vara, utåt och innåt, men antar.att.man får.jobba sig upp till, i.a.f. friska.ögon.
De kallar mig benig.och undrar.vart jag tagit vägen. Ser lite.upprörda.ut och säger: sen att jag isf inte.är.underviktig.
Så ingen hjälp nu iaf.

Hurmmm.. hörde.precis.precis.en röst tala.till.mig. psykotisk eller medium, det är.faan frågan, fast inget att.jag kommer.säga.här.

Kärlek.till.er.ALLA!

Smärtar.

De tsmärtar att behöva lämna så många som jag trotts allt hyser såpass starka känslor för Att punda är inte bara misär, långt ifrån. Det finns en anledning till att vi gör det. Pundet räddade livet på mig. Tyvärr har det varit nära på att ta mitt liv flera gånger också. Men jag har folk kvar, folk som bryr sig, folk som bryr sig tillräckligt mycket för att inte släppa mig ur sikte för att jag letar lugn. Sen finns det folk som bryr sig tillräckligt mycket för att ge mig det lugnet. Det sistnämnda har räddat mitt liv många gånger, men tillslut förstörde det det, livet. Nej, jag beskyller ingen annan, inte på långa vägar... Ingen har tvingat i mig något. Vissa har för all del varit så ivriga i sin generositet så att de har tjatat sig till att jag tagit. De är för mig, på sitt sätt, oförlåtligt. Men det var gjort av någon slags välvilja. Man prackar dock inte på folk knark. Hur bra du själv än mår på det så kan man inte utgå från att den andra, i detta fall jag, ska må bra av t.ex. psykadelika. Jag vill inte ha den sortens droger av en anledning... Men skenet kan bedra regält ibland. Jag är oerhört svag. Oerhört jävla svag när det gäller folk i min närhet. Sen att jag kan bygga upp en jävla självsäkerhet... det är nog den gamla jag som lyser igenom. För jag har blivit osäkrare med åren, och fått svårare att säga nej. Lättare att ge efter. I vissa kretsar anses jag nog oerhört svag. Men de som känner mig som mig, känner, förhoppningsvis, till styrkan jag bär på. Den som jag tryckt bort. Mitt "jävlas fan inte med mig för då råkar ni illa ut" försvann när jag började umgås med människor som lugnt kunde ha dödat mig utan att ångra sig. För att man käftade, för att man visade sig kaxig mot fel person, och när man inte vet vem den personen är.. kryper i.a.f. jag ihop och finner mig. Tills det bubblar över då vill säga. Först DÅ blir jag farlig, rentutsagt livsfarlig i vissa lägen. Jag slutade bry mig för ett tag sen. Det har lett till katastrofer. Det har även lett mig hit. hit till "slutet". Låt oss hoppas att detta är slutet i denna eran. Att jag inte behöver vara ytterligare en av dem som aldrig RIKTIGT lyckas ta mig ur, bort. Jag vill bli frisk från detta. För ja, missbruk är en sjukdom. En illegal sjukdom, hur det nu klingar fattar jag inte. Men så är fallet. Visst, för all del. Det är en sjukdom du, vanligtvis, bygger upp själv. Men jag står fast vid att ingen blir missbrukare för att de mår så jävla bra. Här på avdelningen finns det en f.d. amfetaminist. Han stöttar mig något otroligt. Det är tredje gången vi ligger inne ihop. När han fick veta varför jag var här denna gången, såg jag förståelse i hans ögon, och han lyckas muntra upp mig när abstinensen är som svårast. Han lyckas t.o.m. få mig att skratta. I samband med att jag nekades avgiftning 2-3 dagar innan de la in mig träffade jag Mattias igen för första gången sen seperationen också. Han har stöttat mig mer än vad jag trodde var möjligt. Att han ens vill stötta mig förvånar mig. Men det känns bra, tryggt... Ja faktiskt, det känns tryggt. Nu måste jag bara inse det faktum att dfet finns vänner, vänner jag älskar och som finns i mitt hjärta, jag inte längre kan träffa... I.a.f. inte på ett bra tag, och det känns tugnt. När jag la upp på min FB att jag skulle vara tvungen att ta avstånd från de som höll på, fick jag en kommentar: Hej då... Alina... Det var allt som var skrivet. Men eftersom det kom från just den personen föll jag i en fruktansvärd gråt. inte av panik, utan av sorg. Den personen betyder väldigt väldigt mycket för mig. Men jag kan inte, för jag måste börja värna om mitt liv. Men det SMÄRTAR. Som om någon /några dött. Fast de är i livet. Lättast vore kanske att försvinna, nu menar jag inte från livet i sig, iaf inte enbart, men skulle jag fly göteborg skulle det ju inte innebära att jag flydde problemet. För det bor inom mig. Jag kan inte flytta ifrån mitt mående och mitt missbruk utan att lämna adressen. För det finns inom mig. Den insikten är svårare än mycket annat. Drogar man så flyr man från någonting. Men hur ska man fly från flykten? Stanna kvar och se det i ögonen och vägra böja sig! Det låter inte vidare lätt, och är än svårare. Jag hatar att allt ska vara så kompliserat. Jag har bränt så många broar. Något jag skämms mest över, är hur sviken min kusins äldsta blev på mig, är på mig. hon kommer nog aldrig kunna se mig som mig igen. Även om jag skulle bli det. Förlåt. Det var verkligen inte meningen att dra in någon i mitt helvete. Jag förstod bara inte att jag förstörde även för dem som brydde/ bryr sig. För de som älskar/ älskade mig. Jag saknar så många av mina gamla vänner... Ni som betydde allt för mig. Men som inte orkade se mig ta livet av mig själv. Lisa Ida Bella Johannes Björn listan kan göras lång. Ofantligt lång. Mest av allt skämms jag. Inyte bara för mina val. Utan även för att jag introduserade andra till den här världen. Nej jag var aldrig den som tjatade, men jag förbjöd dem heller inte att ta i min närhet. Vägrade aldrig dela även om de aldrig testat innan. Jag borde straffas. Men det var deras beslut. det är väll det jag på något sätt kan trösta mig med. Jag var aldrig "kom igen nu för faan" typen. Tacka fan för det. Då hade jag inte kunnat leva med mig själv. Jag sålde aldrig min själ, i form av att sälja mig själv, men jag gav bort den. Jag gav den till drogerna att riva sönder. Allt med ursäkten att jag för en stund kunde andas, och det kunde jag! men när påsen tog slut... Då rev de sönder den totalt, och det enda plåstret som fanns var ännu en goodie-bag. Hur många meter har jag tryckt in i mina armar, in i mitt blod. Mer än vad jag vågar tänka på iaf. Jag gillade inte att bli väck, jag gillade att bli klar i huvudet, för en jävla gångs skull. Men den klarheten... det lugnet inuti en. Det är en illusion, såklart.. tror inte att ni som läser detta är dumma nog att tro något annat. De senaste månaderna har jag valt bort både mat cigg och kaffe... levt på tjack, och coca-cola, sistnämnda för att inte svimma när jag ställer mig upp. Och, det har inte varit lite. Förstår ärligt talat inte hur jag kunnat lägga vantarna på så mycket när jag inte ens har pengar till nudlar. Snarare, när jag inte ens haft pengar till nudlar, så har tjacket ändå kommit till mig. Bjud och bjud igen. Så har det alltid funkat bland dem jag rört mig vid. Eller, har jag bara varit sjukt manipulativ, utan att ens veta om det själv?? Pundet gör en ju till en manipulativ jävel. Så tanken är inte omöjlig. Jag känner äckel inför tanken på en panna. Men FAAAN vad jag vill ha en just nu. För ångesten slår mig med knytnävslag i magen och ger mig sådanna lavetter att det ringer i öronen, antagligen en vecka framöver kommer jag höra det tjuta av det där slaget, rakt över tinningen. Sen kommer det ju komma nya slag hela tiden under den veckan. Men, förhoppningsvis står jag där sen, blåslagen men ren, och utan ett sådant sug så att jag hoppar in i främmande bilar och erbjuder dem den sista stoltheten jag har i utbyte mot en femma. (Ja, jag har gjort det... som tur var fick han inte tag på något, så än har jag inte sålt mig, bara varit så äckligt nära på det så att jag vill försvinna). Tro fan att jag inte brydde mig om jag levde eller dog i det ögonblicket. Tro fan att jag inte brydde mig om jag levde eller dog, när jag tog använda verktyg och satte i venen. Tro faan att man plötsligt inser att man är riktigt djupt inne i skiten när man finner sig i de situationerna. Tro faan att jag vill bort därifrån! Nu är jag så ärlig så att det äcklar mig, risken finns att det äcklar er så mycket så att ni inte klarar av att kolla på mig igen. Men jag tänker inte försköna sanningen, för sanningen är bara en enda sak: KNARK ÄR BAJS! Må så vara att den skiten hjälpt mig genom mycket. men NEJ! Jag vill inte mer. Jag vill leva ett värdigt liv nu, inget mer. Jag pratar inte svensson. Men mer svensson än detta. HAr levt rock ´n roll i så många år nu, att lite normativt leverne vore en trevlig omväxling. Hur många kan säga det? En jävla massa antagligen. Men om man ser till den huvudsakliga befolkningen i det här landet, hur många? Om jag hade kunnat hade jag velat gå upp på morgonen, äta en macka med jävla hushållsost ta ut resterna från gårdagen som är lagd i en liten plast burk som tål att värmas i micro, till lunchen, och bege mig till ett arbete. Helst ett jag trivs med. Om jag kunde. JÄVLA SJUKDOMMAR! // Från en som bestämt sig för att inte bara överleva, utan leva också.

Så väntar man på mediciner. mat känns inte lockande, om än nödvändigt. för jag har fått såna hungerskänslor ihop med injektionerna. Ja injektionerna. De sätter sprutor i röven på mig med nevroleptika, i lugnande syfte. En del av mig önskar att det var något stsaarkare, de får gärna göra mig till zombie ett tag. En kemikalisk grönsak. Lyssnar på musik hela tiden. Det för tankarna på annat. Eller på precis situationen jag är i. Det känns betryggande att veta att man inte är ensam. Blir trött så fort, och SÅ arg för ingenting. Jag skällde ut vårdpersonalen igår för att middagen inte var näringsrik nog. (vem serverar potatisbullar, med inget annat än lingonsylt till)? Jag ska försöka hitta min hunger, men just nu, nä. Den finns inte. Ska tvätta ansiktet och lägga på ett nytt lager maskering tror jag. Fortfarande inte börjat bygga smyckena som jag tog med mig matreal till.. Det finns ingen ork. Ingen ork någonstans. Folk säger att jag börjar bli för mager, men jag ser det inte. Det är möjligt att "det där" har brytit ut igen. Nattpersonalen, och min favorit här, pratade med mig igår och sa, utan att ens veta vad jag vill, att han skulle ta upp på rapporten att jag borde få komma på behandlingshem. Det är ju det jag vill... Så jag hoppas innerligt att det blir så! Vill så gärna leva, men inte såhär. För det här är inget liv. Inte nånstans. Det här är skärvorna av något som en gång var ett liv. Jag kan inte beskylla någon annan, det var jag själv som tappade mig själv på golvet. Ingen annan. Det var det för nu. LEV FÖR GUDS SKULL LEV!

Man ska inte skala potatis i tätbefolkade områden.

(soundtrack: För fallna änglar - Loke) Avtändning. Min kropp brinner av vrede, ångest, humörsvängningar, ÅNGEST! Fick idag tala till mig ett benzo schema. Allting fattas, och jag vill inte mer. Två dagar i rad försökte jag kväva mig i en snara av satin.... de kom på mig båda gångerna och klippte mig lös. Men jag vill inte längre. Det enda jag kan säga är att det är självförvållat. Men även att jag sökte själv. Trodde jag skulle kunna förklara något här. Men nej. Mattias finns här för mig iaf. Mot all förmodan står han kvar, men vart står vi?? Jag hatar droger, hatar, av hela mitt hjärta. De fick mig förvisso att överleva. Men de kommer bli min död om jag inte sätter stopp här. När man kommer på sig själv med att blanda ut pannan med möjlig död. Då bryr man sig inte längre. Är på avd.361 Ångesten river, och jag vill verkligen ("inte") ha en panna. Jag vet inte om jag överlever kampen för ett liv. MEN jag ska FANIMIG försöka! jag ska ge mitt allt nu. Jag måste klara att leva. Hålla mig till de som älskar mig. De jag älskar. Ska sätta mig och bygga smycken snart tror jag. Det finns inte mycket annat att göra. Frågan är om jag ens orkar det. Jag vill ut nu, på denna avd. finns ingen framtid. Bara ett förflutet. Jag vill lämna detta liv bakom mig, och kommer så göra. Men på vilket sätt?? Jag har svårt att leva. Levnadshandikappad. Allt jag vill är att vara "normal-störd". Jag kommer ta distans från många jag anser vara vänner nu. Ta det inte som något annat än det att jag är för svag för att vara i närheten av både brukare och missbrukare. Funderar på att flytta. Men jag älskar ju göteborg. HJÄLP MIG! HJÄLP MIG! HJÄLP MIG! För jag klarar det inte längre. "Protect me from what I want" - Inget citat kan vara mer korrekt. Jag funderar på att ta livet av mig hela tiden, jag vet till och med hur jag ska gå till väga här på avdelningen. Men det måste finnas en annan lösning. En lösning utan lösningen. Att sitta med människor som inte ens förstår att saker och ting inte är okej, bara för att man är oförmögen att att röra sig eller säga nåt. Men jag beskyller mig själv. Det var vad som förväntades, och så blev det... jag kunde bara inte förmedla att jag inte fann det intressant. Hen vet nog inte ens om att jag inte var med på noterna. Varför blir det alltid såhär? Av ren idioti såklart. För att jag inte orkar bry mig när jag inte ens orkar leva. är det underligt då?? Men beskyll ingen utom mig. Jag är trött på att leva rock ´n roll. I år är det 10 års jubileum. 10 år som knarkare, och jag blir 25. Det är för mycket. Allt är för mycket. Ge mig någon slags styrka, jag har ett hopp, men ingen styrka. Det är väll hoppet som hindrar mig från döden. Ett hopp om att allt ska bli som man föreställde sig. Har mer att säga, men inga ord att förmedla det på. överlev inte barqaa (liksom jag) utan LEV! Det är det enda råd jag kan ge. <3