Tror jag har dragit en slutsats.
Jag var jävligt nojig över att komma hit, av den enkla anledningen att det skulle vara XX antal människor samlade på ett ställe med en sak gemensamt. Att vi mår dåligt. Jag var rädd att det skulle bli triggande och att jag skulle börja må riktigt jävla uselt.
Så är (peppar peppar) inte fallet.
Redan innan jag åkte började jag känna mig avig till väldigt mycket jag tidigare såg väldigt lätt på. Detta eviga jävla eltandet! Ja, vi är många som mår dåligt, ja man dras på något klurigt sätt till varandra, men att bygga en relation enbart på att två människor är trasiga är fan inget hållbart koncept! Det funkar dessutom väldigt sällan. (Nu menar jag när det är måendet som är byggstenen och inget annat).
Jag är, kort och gott, trött på skiten! Trött på att alltid se glaset halvtomt, trött på att aldrig försöka för att "man vet ändå hur det slutar" eller "det kommer inte gå" och liknande jag-kan-inte- mentalitet. Saken är den, att nej man lyckas inte alltid, men man lyckas ALDRIG när man redan bestämt sig för att det inte kommer funka. Lite jävla vilja och hopp får man ha. Ja, jag har dragit de här slutsatserna förut, och även om det ibland har blivit bättre så är det lätt att man faller tillbaka till massa jävla negativa vane- mönster som jag faktiskt inte trivs med! Det är bekant och känns hemma. Men om man nu ska tänka på tankar och känslor som just hemma, så är frågan varför man envisas med att bo kvar i ett fuktskadad 25 kvadrats rökig illaluktande skyffe med pentry och skott skador utanför när man erbjuds en luftig fräsch ny-renoverad 95 kvadratare i ett område man trivs i, till samma kostnad? Man får vara rätt fäst vid skiten man har för att inte göra något åt det. Ska man fortsätta den här bostads-parallellen, så ja, det är jobbigt att konka möbler och flyttstädning är aldrig vidare kul. Men när man är klar med det så har man inte bara presterat nåt man kan känna sig lite stolt över. Man har även skapat en möjlighet till att förbättra ens liv, fylla på med nya trevliga minnen, och försöka glömma bort allt det där som inte skapar något annat än ångest i en. Det man inte kan glömma får man väl bearbeta och jobba med. Men det är ju inte så jävla lätt att jobba med ruta ett när man står i den.
Det är något jag funderat på idag. Har även (återigen) insett att jag kan inte finnas för så jävla mycket människor som jag vill kunna finnas för. Det slutar nämligen alltid på samma sätt. Jag börjar må lite bättre, och jag stöttar och sätter mig in i alla möjligas problem, både folk jag känner och för mig i princip främlingar, finns där och gör vad jag kan.. och lite till. Det är det där sista som verkligen ställer till det. Jag bryr mig tills jag inte kan bry mig längre, varken om mig själv eller någon annan. Det blir ju inte bara fel för mig som faller platt som en pannkaka mot marken. Utan människan/ människorna jag försökte hjälpa, som började lita på att jag fanns där blir det ju jävligt underligt för också. Plötsligt hör jag inte av mig, jag svarar inte när de försöker höra av sig, jag kan inte stötta jag kan ibland inte ens vara en vän. Jag går från att vara något positivt till något destruktivt, och ibland tar de avstånd från mig, vilket sänker mig ytterligare. Vilket på sitt sätt är fel av mig, för det är ju för att den eller den personen ska klara av att finnas till. De behöver inte något som tynger, och är starka nog att tänka så, medans jag själv gjorde fel och.. a. Någonstans vill jag komma med det här, och jag tror att jag har fått fram min poäng.
Så, misstolka mig rätt..
