vad hände med "Lyckliga i alla sina dagar"

älskar dig Mattias, men du måste förstå, du kan inte försöka styra genom att hota med självmord...
kan inte isolera mig från världen och försöka ha mig för dig själv, kan inte försöka styra vilka vänner jag har...
klaga på mig... JAG DUGER JU INTE!
det får räcka nu, seriöst.... jag tänker inte dansa efter din pipa längre...
jag tänker gå tillbaka till att bli mitt vanliga självständiga jag. vi får se om du orkar och vill... men just nu behöver jag tid.

så går en dag ur ens liv och kommer aldrig åter.
Så heter en bok som gardell skrev och jag tycker titeln är så talande, eller kanske är den bara tilltalande. För jag vill för det mesta innte leva om dagarna jag varit med om... inte alls faktiskt.
Visst finns det dom där dagarna man önskade aldrig tog slut, dom man nog skulle vilja sätta på repet, men dom flesta, vill iaf JAG, snabbspola framåt...
För morgondagen, det är där drömmarna bor... nu snackar jag inte om dom man inte minns när man vaknat utan dom RIKTIGA drömmarna. Dom som iofs skapas idag, eller kanske tom i gårdagens minnen. Men det är i morgondagen dom förverkligas. Det är där dom får liv! Det är i morgondagen det kan bli ett nu där man faktiskt uppnått nåt, och vem vill inte det?
Jag har bestämt mig för en dröm jag ska uppnå....
Jag ska sticka hål på illusionen av att jag är en svag individ (vilket nog bara jag tycker?) och nån dag ska jag kunna se mig själv i spegeln, och friskförklara mig.... Skit samma vad läkarna säger i det läget, det kan komma både tidigare eller senare... Men jag ska stå där rak i ryggen och intala mig att jag är stolt vacker och frisk, både mentalt och fysiskt....
För visst fan är det en dröm så god som nån annan....
Och morgondagen ÄR drömmarnas rike!

http://cdn03.dayviews.com/97/_u2/_u3/_u6/_u9/_u8/_u1/u2369810/91972_1329046577La mig med ångest, vakna med ångest.... Men tror ändå att jag är på rätt väg....
Eller har jag fel?
det är jobbigt att vara hemifrån, ifrån Mattias...
Men samtidigt är detta nåt jag känner att jag måste göra.
Jag måste få bukt med problemen. Måste få se över min medicinering, för detta går fan inte längre.
Min öppenvård är ett skämt, ett dåligt sådant till råga på allt... visst man kan säkert få folk att skratta om man använder tillräckligt mycket satir när man förtäljer historien... Men seriöst?
Det känns som om jag förstorat PMG till nånting det inte är... det ouppnåliga målet här i livet, typ, Betlehemsstjärnan.... och riktigt så fantastiska är dom inte... Men visst fan är dom bättre än JTM...
Liten och förstörd känner jag mig, och jag AVSKYR den känslan.
JAg skulle ju stå stor och stark vid det här laget!!!
FFS! Vad händer?
Börjar ångra flytten från kombo liiiiite.... men inte på ett allvarligt menat sätt.... mest bara ibland, när allt känns kaos och jag saknar Helen.
Måste ringa henne, träffa henne.
Min mys tant...
Besökstiderna här är helt cp...
17-19 en varsla en dag i förväg... hurmmmmm... VA FAN??
Aja... man ska väll vara glad att man får ta emot besök ALLS?
nu tog orken slut också...
hoppas paniken håller sig borta en stund till bara...
all kärlek till er som förtjänar den :*
<3

WERE ALL MAD HERE!

Avdelning 361...
Delar rum med en kvinna som är alkholist och piller trillare... hon trappar ut sin benzo.... hur lyckas dom verkligen plasera ihop mig med just henne på även denna avdelningen?
Men det stör mig inte. Hon är trevlig, och hon luktar och beter sig lite som Ange.
Tankarna snurrar dock på mig hela tiden, vad ska jag göra? Jag försöker verkligen bygga upp mig men det känns som om jag bryts ner samtidigt... Nej det är ingens fel.
Men samtidigt belamras jag med sådana extrema skuldkänslor, dom prackas på mig..-. från mig själv och andra... ska man ha skuldkänslor för att man försöker göra< nåt annat än att sitta kvar i klägget?
Fan jag vet inte... jag börjar tvivla på mig själv och min principfasthet, och DET skrämmer mig.
Vad jag skriver om just nu, det vet jag inte ens själv...
Mewn något är det som rör sig där inne, nåt som vill ut. Tillsammans med det jävla ångestnystanet som bara trasslar till sig värre och värre... Men jag försöker trotts allt reda ut det..
Ibland vill jag bara falla in i gammla mönster. Men jag tvingar mig själv att låta bli, tvingar mig själv att minnas helvetet jag hade. Det är inte värt det... Fast man vill bra gärna lura sig själv, ibland...
Nä. Surt sa räven om rönnbären och sen var den sagan slut...
Sött kommer jag tillslut få sagt om mitt liv för det har jag gett mig fan på!
Mitt liv kommer bli bra, bättre, bäst... för jag säger det! så hör sen!
Nu ska jag bara försöka reda ut det här jävla nystanet, lite granna här, sen åka hem och ta tag i resten...
Sen kanske det lyckliga livet jag har väntat på?
Längtat efter...
o.s.v.
o.s.v.
o.s.v.
Adjö gott folk.. och tack för visat tålamod!