När jag berättade om mina drömmar,mål,min smärta och mitt hopp,så såg jag -för ett ögonblick- det där lilla, tysta blänket i din ögonvrå. Jag tror inte bara att det var mina tårar, som speglade sig framför din syn.
Jag tror att jag såg ditt hopp att det någon gång vem vet när eller ens hur, funnes ett hopp för mig i mig.
Kanske såg jag fel,kanske inte. Jag komju hit för jag hade glömt hur man hoppas. Men då slog det mig: alla söker hopp.
Annars vore det ingen mening med nånting alls.
Men det gör ont att hoppas, det blir mer att orka än vad man kan ibland. Det är då vi hoppas för varann.
Jag röker inte, men jag sitter ändå i rökrummet. där sitter vi, hoppfulla som hopplösa. Men vad jag såg din glimt av blänkande hopp, var just detta: vi lånar hopp av varandra, vi lånar ut hopp, i en omedveten överföring.
Jag undrar stilla, om inte det är vad som gör oss till människor och inte möss.
Som sagt är det smärtsamt,det här med hoppet. det gör oss sårbara, det gör oss utsatta. Det kostar trotts allt energi, som vi får åter när vi lyckats med det vi hoppats på. men ibland går det inte som det var tänkt att göra.
Därför är jag hoppfullt i rökrummet, lånar ut mitt hopp, och får tillbaka när jag själv inte orkar.
Det här är inte ett sjukhus där man får vård.
Det här är ett hus där man får hopp.
av: Petri Kelottijärvi
vill du leka vackra lekar med mig..? vi kan springa ut i världen och få folk att se oss, skrika att dom måste se oss! att vi är här för att stanna, att du och jag MÅSTE accepteras! måste! få finnas till måste få va precis som vi är at du och jag har inlett en kamp som aldrig ska få glömmas... att deras gator är våra gator! kom och lek vackra lekar med mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar