Tankar.

Jag försöker minnas att det finns mer. Att kärleken och lyckan inte har försvunnit för gott. Men det är svårt. Harbåterigen hittat ett motvilligt lugn inom dessa väggar. Även om jag vill hem nu, så tror jag inte att det skulle bli bra. Jag växlar mellan sorg apati chock och panik. Dessutom kan jag inye sluta oroa mig för hur Mattias mår. Min klippa i allt detta, min styrka och min anledning att andas och våga känna, iaf litegrann..

Hjärtat.

Igår, den fjärde maj 2014. Föddes vår dotter. Igår, den fjärde maj 2014, dog vår dotter. Jag tror fortfarande inte riktigt på det. Hon var så fruktansvärt liten men samtidigt så underbart fin. Vi hade fått information om att hon hade hjärtproblem. AVSD hette det. Några dagar senare fick vi besked om att hon har downs. Vi fick samtidigt veta att chansen att hon skulle överleva var minimal. Vi fattade beslutet, för allas skull att vi borde avbryta här. Hellre det än att hon dör i mig, hellre det än att vi får ha henne i en månad och sen går bort. Jag vet fortfarande inte om vi valde rätt. Hon överlevde i ca en kvart. De la henne, lilla lilla Hjärtat på mitt bröst. Å där låg hon tills hon dog, och en stund till. Jag vet ännu inte om hon verkligen är död. Jag träffade henne idag igen, hon var iskall. Men, en del av mig tror att allt bara är ett missförstånd och att hon snart kommer vakna och skrika efter mig. Jag undrar om jag inte alltid kommer tro det på sätt och vis... Vet inte om detta kommer ligga uppe länge. Kanske ångrar mig imorgon, kanske inte. Vi får se..

Höst.

Återigen kommer hösten och alla vackra färger. Jag älskar hösten, liksom våren. Kanske är det därför jag glömmer bort år efter år att jag lider av höst depression? Samma sak händer varje gång det blir ny årstid. Men jag lyckas ändå inte sätta fingret på varför. Åtminstone inte i tid.
Bortser man från mitt psyke så älskar jag hösten. Snart nog kommer måendet nog i kapp också.

Long time, no update.

Vistelsen här går sakta men säkert mot sitt slut. Inte för att de inte vill betala mer, utan för att jag börjar bli klar. Ska snart flytta till första, och för mig sista, utslussnings, i brist på bättre ord, möjligheten. Medicineringen är så gott som klar. Ska kanske göra en trauma bearbetning, som jag inte tyckte jag behövde. Men kom på att det finns nåt i ett område som kan vara bra att försöka jobba med. Vi måste först lista ut hur. Eller om det ens går. Nej, nu ska jag sova. Tjipp tjipp!

Lätt irritation.

Ibland känns det som om folk tar mig för nåt jag inte är. Eller i.a.f. överdriver det jag kanske är till den grad att jag inte längre kan hålla med. Just nu syftar jag på att personalen här verkar tycka att jag är stark. Vilket säkerligen stämmer i mångt och mycket. Men långt ifrån jämt. Jag är svag ibland. Orkar inte alltid stå för vad jag står för, och minst av allt kämpa för mig själv. Av någon anledning är det så mycket lättare att höja rösten när det gäller nån annan. Så återigen finner jag att jag känner mig förminskad. Av en sådan absurd anledning som att de verkar tro för mycket om mig. Åtminstone känns det så. Än en gång finner jag mig själv se till den feges utväg, men inte helt fullhjärtat, och som alla vet så lyckas man aldrig (även om man borde skriva sällan)då. Tveksamt om jag ens försöker. Men mina ihärdliga påpekelser om att det inte känns stabilt längre, om att jag dalar, om att det inte funkar länge till. Har en tendens att inte tas på för stort allvar. Det irriterar nåt fruktansvärt. Jag förstår att det finns många här som mår dåligt och som antagligen säger just det, flera om dagen, men det finns väl för guds skull en anledning. När det går två veckor, och jag knappt kan ta mig ur sängen för att gå på toa. Då borde nåt göras. Sen att jag plötsligt får energi igen betyder inte på långa vägar att problemet är löst. Även om jag själv faktiskt mår bättre, så är det i stunder. Jag vet att jag kommit långt, men hör väl när jag säger att jag kommit såpass långt att jag själv vet när det snart brister.

Identitetskris?

Jag har börjat må dåligt över att jag mår bra. Det låter väldigt underligt, till och med i mina egna öron. Men det faktum att jag ibland mår jättedåligt, men trotts det inte vill dö. Förvirrar mig. Mest av allt chockar det mig, för det tyder nog på att jag identifierade mig mer med mitt mående än vad jag har velat erkänna. Delvis för andra, men mest för mig själv. Det är i och för sig inte så konstigt, efter så många år av den här skiten. Men det känns nästan lite skamfullt. Det är ju det här jag har kämpat för i alla år. Nåväl. Detta är väll också en fas som kommer gå förbi. Jag väljer att tro det, jag tror det. Det är så.

Blir ibland rädd för att förlora det jag inte har.

Sitter och tänker på vänner från förr. Jag är helt klart en mycket nostalgisk människa. Vill egentligen höra av mig till dem. Men det känns inte riktigt som ett alternativ. Främst tänker jag på L. Men jag vågar inte. Jag pallar inte ett till avslag. Hemskt men sant. Hon vågar dessutom vägr Facebook och andra behändiga sätt att se hur landet ligger. Måste försöka våga skicka iväg ett sms snart. Se om hon är beredd att ta in mig i sitt liv igen. Jag hoppas. För jag är halv utan henne. Det har alltid varit så. Hon har alltid kompliterat mig på ett fantastiskt sätt. Sist vi sågs presenterade hon E som sin bästa vän för någon. Det gjorde ont... Jag vet att vi knappt ses längre, men fan det skar köttsår i min själ.