Tankar.

Jag försöker minnas att det finns mer. Att kärleken och lyckan inte har försvunnit för gott. Men det är svårt. Harbåterigen hittat ett motvilligt lugn inom dessa väggar. Även om jag vill hem nu, så tror jag inte att det skulle bli bra. Jag växlar mellan sorg apati chock och panik. Dessutom kan jag inye sluta oroa mig för hur Mattias mår. Min klippa i allt detta, min styrka och min anledning att andas och våga känna, iaf litegrann..