Lätt irritation.

Ibland känns det som om folk tar mig för nåt jag inte är. Eller i.a.f. överdriver det jag kanske är till den grad att jag inte längre kan hålla med. Just nu syftar jag på att personalen här verkar tycka att jag är stark. Vilket säkerligen stämmer i mångt och mycket. Men långt ifrån jämt. Jag är svag ibland. Orkar inte alltid stå för vad jag står för, och minst av allt kämpa för mig själv. Av någon anledning är det så mycket lättare att höja rösten när det gäller nån annan. Så återigen finner jag att jag känner mig förminskad. Av en sådan absurd anledning som att de verkar tro för mycket om mig. Åtminstone känns det så. Än en gång finner jag mig själv se till den feges utväg, men inte helt fullhjärtat, och som alla vet så lyckas man aldrig (även om man borde skriva sällan)då. Tveksamt om jag ens försöker. Men mina ihärdliga påpekelser om att det inte känns stabilt längre, om att jag dalar, om att det inte funkar länge till. Har en tendens att inte tas på för stort allvar. Det irriterar nåt fruktansvärt. Jag förstår att det finns många här som mår dåligt och som antagligen säger just det, flera om dagen, men det finns väl för guds skull en anledning. När det går två veckor, och jag knappt kan ta mig ur sängen för att gå på toa. Då borde nåt göras. Sen att jag plötsligt får energi igen betyder inte på långa vägar att problemet är löst. Även om jag själv faktiskt mår bättre, så är det i stunder. Jag vet att jag kommit långt, men hör väl när jag säger att jag kommit såpass långt att jag själv vet när det snart brister.

Identitetskris?

Jag har börjat må dåligt över att jag mår bra. Det låter väldigt underligt, till och med i mina egna öron. Men det faktum att jag ibland mår jättedåligt, men trotts det inte vill dö. Förvirrar mig. Mest av allt chockar det mig, för det tyder nog på att jag identifierade mig mer med mitt mående än vad jag har velat erkänna. Delvis för andra, men mest för mig själv. Det är i och för sig inte så konstigt, efter så många år av den här skiten. Men det känns nästan lite skamfullt. Det är ju det här jag har kämpat för i alla år. Nåväl. Detta är väll också en fas som kommer gå förbi. Jag väljer att tro det, jag tror det. Det är så.

Blir ibland rädd för att förlora det jag inte har.

Sitter och tänker på vänner från förr. Jag är helt klart en mycket nostalgisk människa. Vill egentligen höra av mig till dem. Men det känns inte riktigt som ett alternativ. Främst tänker jag på L. Men jag vågar inte. Jag pallar inte ett till avslag. Hemskt men sant. Hon vågar dessutom vägr Facebook och andra behändiga sätt att se hur landet ligger. Måste försöka våga skicka iväg ett sms snart. Se om hon är beredd att ta in mig i sitt liv igen. Jag hoppas. För jag är halv utan henne. Det har alltid varit så. Hon har alltid kompliterat mig på ett fantastiskt sätt. Sist vi sågs presenterade hon E som sin bästa vän för någon. Det gjorde ont... Jag vet att vi knappt ses längre, men fan det skar köttsår i min själ.