HOPPLÖST HOPPFULL?!

När jag berättade om mina drömmar,mål,min smärta och mitt hopp,så såg jag -för ett ögonblick- det där lilla, tysta blänket i din ögonvrå. Jag tror inte bara att det var mina tårar, som speglade sig framför din syn.

Jag tror att jag såg ditt hopp att det någon gång vem vet när eller ens hur, funnes ett hopp för mig i mig.

Kanske såg jag fel,kanske inte. Jag komju hit för jag hade glömt hur man hoppas. Men då slog det mig: alla söker hopp.
Annars vore det ingen mening med nånting alls.

Men det gör ont att hoppas, det blir mer att orka än vad man kan ibland. Det är då vi hoppas för varann.

Jag röker inte, men jag sitter ändå i rökrummet. där sitter vi, hoppfulla som hopplösa. Men vad jag såg din glimt av blänkande hopp, var just detta: vi lånar hopp av varandra, vi lånar ut hopp, i en omedveten överföring.
Jag undrar stilla, om inte det är vad som gör oss till människor och inte möss.

Som sagt är det smärtsamt,det här med hoppet. det gör oss sårbara, det gör oss utsatta. Det kostar trotts allt energi, som vi får åter när vi lyckats med det vi hoppats på. men ibland går det inte som det var tänkt att göra.
Därför är jag hoppfullt i rökrummet, lånar ut mitt hopp, och får tillbaka när jag själv inte orkar.

Det här är inte ett sjukhus där man får vård.

Det här är ett hus där man får hopp.

av: Petri Kelottijärvi

tårar

Jag hör hennes gråt från andra sidan väggen... men jag kan inget göra....
jag hör hennes kvävda panikattack...
och jag vet hennes tankar, om att inte stanna kvar... men vad ska man göra?
bryta sig in slå henne på käften och skrika skärp dig?!!
Hennes kille sitter där inne...
så vad gör jag här?
låt mig åka hem då... så blandade känslor över just det...
men detta e inte bekvämt längre..
vill proppa henne full med kärlek..
torka hennes tårar
och göra allting bra.
Men vad gör man åt ett krossat hjärta??
Jag vet inte vad som har sagts... vem det e jag borde slå..
Om jag borde åka hem...
antagligen...
men hennes ögon och försäkrande ord om att NEJ!
så jag sitter ensam i soffan, och allt det där roliga vi skulle göra gråts bort i rummet intill...
men det e okey.... för tårar hjälper ibland...
men vad gör jag här??
I mitten av ett liv som rämnas,
där jag bara stilla kan stå och se på???
Det känns inte rätt...
NÅNSTANS!

saxar

så jävla trött på att aldrig få andas helt normalt, men när man nästan gör det...
så måste man nästan bestraffa sig själv...
och just nu, vet jag inte... om jag vill stanna eller gå..

D-izzy ft. Sandra - Sanningen

just texten...