Gnäll?

Ibland känner jag för att försvinna totalt. Nej. Jag menar inte dö, snarare gå upp i rök. Ta avstånd frånt allt och alla. vara ny och bättre. Inte finnas för de som vet att jag faktiskt finns. "Abonnenten du söker kan inte ta ditt samtal just nu, var god försök igen lite senare", fast senare skulle aldrig komma. Nytt land ny stad, nytt namn, nytt liv. Jag vet att man inte kan fly sig själv men man kan fanimig försöka. Jag känner mig så jävla fångad ibland. För jag behöver få flippa. Göra korkade grejer, ångra mig. Ångra att jag ångra mig. Vägra be om ursäkt och ångra det med. Det är en del av mig. En viktig del. Nu ska vi träna bort och behandla det. Jag ska bli normativ. Brunhårig och gråklädd. Åka hem och vika tvätt och gå till AF. Visst fan kan det låta lockande ibland. Men aldrig fullt ut. Visst fan vill jag komma nånvart, men vart. Jag kommer aldrig kunna gå upp halv sju på morgonen koka havregrynsgröt, borsta tänderna, nöja mig med lite mascara och gå till kontoret. ALDRIG! Så vad fan vill jag? Jag undrar mer och mer. Jag får briljanta idéer ibland och blir as pepp. Men att faktiskt genomföra dem känns inte bara orimligt utan rentav omöjligt. Nä fan. Nytt land, ny stad, nytt namn, nytt liv!

?

jag har egentligen alla förutsättningar för att kunna ses som vacker. Men med handen på hjärtat har jag försvårat det före mig genom åren. jag har iaf någon som tycker jag är fin. Hur hemsk jag än känner mig. Borde väl värma lite, och det kanske dxet det gör. <3

Året var:Inte fan vet jag Herman, nån gång i början på 2000 iaf!

Vad vill jag ha sagt med det då? Med den rubriken? Jo, att jag aldrig kände att jag dög. Min bästa väns andra vänner var alltid mycket tuffare än mig, min bästa kompis var definitivt mycket tuffare är mig, och alla dessa tuffa människorna hade för vana att kalla mig hippie. De var ju så jävla coola. Syntarna som fan aldrig visade känslor. Min bästa polare var tom fascist. Fy fan vad "tufft". Men jag kunde inte. För jag var kärleksfull, och även om jag hatade världen och folket så älskade jag den och den personen som individ. Därav. Hippie. Jag har aldrig riktigt lyckats hitta mig själv. Alla andra är mycket bättre på allt än vad jag är. fast jag vet att det inte stämmer, utan att de bara för sig bättre bland folk och kan se ut som om de har ett hum om något. Men nej. Det stämmer inte. Egentligen kan jag rätt mycket. Förutom att vara allmänt dryg och kall totalt oprovocerat. Så jag blev aldrig tuff. Om än jävligt älskad. Av många. Det är ju inget man ska klaga på. Men det var svårare för mig att älska mig själv, för jag hade ju aldrig fått lov att vara tuff. Gymnasiet skulle ju vara min tur för i HELVETE! Men, nej. Det blev inte så då heller. Varför gnäller jag om detta, tio år senare? Jo, för att ingenting har förändrats! Jag går fortfarande omkring och önskar jag vore annorlunda. Inte på samma sätt kanske, och med betydligt mycket smartare önskningar och mål. Men ibland känns det som om man ingenting kan. Men det är på väg, helt klart. Får se det såhär, på de här tio åren så har en sjuhelvetes massa saker förändrats. till det bättre. Finns bara nya saker man vill förändra helt enkelt. Livet går väl kanske ut på att aldrig nöja sig. Vad fan vet jag om meningen med livet. PEACE!