då som nu så bor jag med människor jag inte valt, då som nu så trivs jag relativt bra. då som nu så kommer ångesten om natten. Skillnaden är hur den visar sig. då var det blodbad varje dag och timlånga panikångestattacker. nu klarar jag mig. ångesten kanske e den samma... egentligen e den nog det, men man har vant sig, man kan hantera det. man är inte handikappad längre. inte ett hopplöst fall.. och det är jävligt skönt, JÄVLIGT skönt att KUNNA FUNGERA!! fan vad man kan vara tacksam för det lilla när man egentligen varit berövad så gott som allt utom ben armar och förutom tillfälligt, förståndet... mycket kvar enligt en del... men när man inte har nån kontroll över dom... både i sina bästa och sämsta stunder. när det e som värst kan jag inte stå och som bäst bara rycker det... livet som tourettare.. men varför klaga?? man blir ju lite intressantare?? eller ööö... glöm det där... konstig sjukdom, men jag har fått sjukt bra kontroll över den vilket gett mig väldans styrka faktiskt... jag tog mig ut ur helvetet... visst jag är inte i himmelen än, men vem vill det, då vet man ju ej att man har det bra... eller??
...min teori iaf... eller har jag fel??
och genom allt detta har jag haft vänner... vänner som stått där i vått å torrt, mest träskmark faktiskt... men dom fanns där!! visst, många försvann, och jag förstår dom.... min familj förstår dom, alla förstår dom, förutom dom som stanna kvar, som ingen riktigt förstår.... men som jag e så tacksam för så det finns inte ord!! jag skulle kunna nämna namn, men rädd att glömma nån... ni vet vilka ni e... ni som fanns kvar när det gällde liksom!!
jag har känt mig gammal ung smart och dum i erat sällskap, men det spelar ingen större roll... att ni orkade är det som jag överhuvudtaget bryr mig om.. inget annat INGET ANNAT ALLS!
tacksam är jag för er existens, och ångerfull över mitt djävulskap... men det får en också att växa!! det e just det, det fick mig att utvecklas till den jag är idag!! och jag vet att dom vänner jag har fan finns där för mig... kanske inte en vända till, men det e jag inte ute efter.... jag e ute efter nåt annat nu... vad vet jag inte än... först vill jag bara bli hel... det e mål nummer ett, frågan kvarstår bara, hur??? men det löser sig under tidens gång... jag är nästan säker... för vad ska jag annars tro på liksom??? vad annars???
vad fan annars??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar